Ibland läser jag och fascineras över att det är väckelse någonstans i världen. Människor vallfärdar till en kyrka och de firar gudstjänster flera gånger varje söndag för att alla ska få del av Guds ord och den välsignelse som finns i detta sammanhang.
Idag tog jag barnen med mig till Piteå kyrka för att fira första söndagen i Advent, en klassisk gudstjänst. Jag längtade så mycket efter att sjunga "Bereden väg för Herran", "Hosianna, Davids son" och andra psalmklassiker, lyssna till en inspirerande predikan om Jesu intåg i Jerusalem, samt höra Otto Olssons "Advent" som postludium. Jag förstod att det skulle bli mycket folk, så vi försökte komma iväg i tid, men kom ändå fram först vid när kyrkklockorna ringde. När vi kom in i kyrkan slog värmen emot oss. Vi tog en barnryggsäck, började sjunga med i "Bereden väg", och spanade efter om det skulle finnas någon ledig plats. Vi gick fram och kollade i korsarmarna, men det var fullt överallt. På vägen tillbaka var det en godhjärtad dam som ville ge oss sin plats, men vi skulle inte har rymts alla tre, så vi avböjde erbjudandet. Sen kom (faktiskt) kyrkoherden och erbjöd sig att hämta lite extrastolar. Vid det laget hade även fler eftersläntrare kommit in i kyrkorummet. Men eftersom man känner sina barn märkte jag tydliga tecken på att det här kommer inte att funka. Fullsatt, värme och eventuellt sitta på hårda stolar längst bak. Nej, det här går inte, så vi for faktiskt hem. Snopet, mycket snopet, men ändå rätt beslut. I bilen lyssnade jag på radiogudstjänsten, snappade i alla fall upp litegrann av feststämningen, tog vara på varenda droppe av den dagg som lagt sig på det torkade bladet i öknen, för att använda en liknelse. Blev välsignad av det! Glad över det lilla! Väl hemma pratade och gnällde Elias om "yååkan" och efter en stund förstod vi att det var kyrkan han pratade om.
Fullsatt alltså. Jätteroligt! Tänk att det fortfarande är tradition att gå i kyrkan på första söndagen i Advent! Eller är det väckelsen som har startat? Tyvärr tror jag på det förstnämnda, men traditionen är verkligen inte att förakta. Men tänk när väckelsen kommer! :-D
Idag tog jag barnen med mig till Piteå kyrka för att fira första söndagen i Advent, en klassisk gudstjänst. Jag längtade så mycket efter att sjunga "Bereden väg för Herran", "Hosianna, Davids son" och andra psalmklassiker, lyssna till en inspirerande predikan om Jesu intåg i Jerusalem, samt höra Otto Olssons "Advent" som postludium. Jag förstod att det skulle bli mycket folk, så vi försökte komma iväg i tid, men kom ändå fram först vid när kyrkklockorna ringde. När vi kom in i kyrkan slog värmen emot oss. Vi tog en barnryggsäck, började sjunga med i "Bereden väg", och spanade efter om det skulle finnas någon ledig plats. Vi gick fram och kollade i korsarmarna, men det var fullt överallt. På vägen tillbaka var det en godhjärtad dam som ville ge oss sin plats, men vi skulle inte har rymts alla tre, så vi avböjde erbjudandet. Sen kom (faktiskt) kyrkoherden och erbjöd sig att hämta lite extrastolar. Vid det laget hade även fler eftersläntrare kommit in i kyrkorummet. Men eftersom man känner sina barn märkte jag tydliga tecken på att det här kommer inte att funka. Fullsatt, värme och eventuellt sitta på hårda stolar längst bak. Nej, det här går inte, så vi for faktiskt hem. Snopet, mycket snopet, men ändå rätt beslut. I bilen lyssnade jag på radiogudstjänsten, snappade i alla fall upp litegrann av feststämningen, tog vara på varenda droppe av den dagg som lagt sig på det torkade bladet i öknen, för att använda en liknelse. Blev välsignad av det! Glad över det lilla! Väl hemma pratade och gnällde Elias om "yååkan" och efter en stund förstod vi att det var kyrkan han pratade om.
Fullsatt alltså. Jätteroligt! Tänk att det fortfarande är tradition att gå i kyrkan på första söndagen i Advent! Eller är det väckelsen som har startat? Tyvärr tror jag på det förstnämnda, men traditionen är verkligen inte att förakta. Men tänk när väckelsen kommer! :-D
Inlägg
6 kommentarer:
Man kan ju fundera över hur traditionen bereder mark för väckelsen. En väckelse av det snitt som EFS-arna i Piteå upplevde under första halvan av 1900-talet är nog lite svårt att se idag. Gud kan naturligtvis göra vad han vill, men på den tiden var ju marken beredd genom den kristendomsundervisning och tradition som ändå fanns bland människor. Jag tänker att projekt som bibeläventyret är sådant som idag kan "bereda marken".
Var f.ö. också tvungen att ta till mig gudstjänsten via massmedia igår, också pga föräldraskapet... :) Och känner igen mig i din beskrivning av droppen dag på bladet i öknen.
Vilken levande berättelse om din första söndag i advent. Hur tidiga vi än är så kommer vi också in vid klockringningen. Undra varför? :-)
Trevlig att hitta din Blogg. Därför har jag utmanat dig på min Blogg.
Hej Svenertil! Läser din blogg då och då och måste säg att den är fantastisk, bra, genomtänkt och rolig! Härlig söndag hemma i piteå, tänk när väckelsen kommer, så fantastiskt! Men att det var så mycekt folk i kyrkan, ett steg på vägen iaf=)
Ha det gott!
Guds välsignelse
Fanny
Vi gick på gudstjänst i militärhögskolans kapell i Bryssel. Fullsatt även där, särskilt glädjande (och stojigt) var att det var massor av barnfamiljer.
Väckelse: tja varför inte... Efter Obamas seger i presidentvalet känns det som att man får rita om kalkylerna för vad som är tänkbart och troligt! Inte för att Obama är Messias men för att hela presidentvalskampanjen visade hur folk kan engagera sig för att de tror på förändring/ vill tro på förändring/ skulle vilja kunna tro på förändring...
Jörel: Precis, det var ju nån som sa att "tro kan försätta berg"... :-D
Skicka en kommentar