Körresa

I helgen var jag iväg på körresa tillsammans med Support Choir, den gospelkör som jag varit med i sen i höstas. Det bar av till trakterna av Härnösand. På fredagen framförde vi vår "konceptkonsert" "Joyful Noise" i Högsjö kyrka. Den handlar om gospelmusikens historia, allt från negro spirituals till dagens gospellåtar, givetvis med nedslag i typ "Precious Lord", "Oh, Happy Day" och en låt av dagens gigant Kirk Franklin. Min personliga favoritlåt i konserten är dock lokalt förankrad, "Hold Me Close" som är skriven av min "gamle" gospellärare Mattias Lindqvist. Den är det grym känsla i (och vi har en grym solist också!)

På lördagen var det en vanlig gospelkonsert i Hemsö kyrka. Resan bjöd också på en överraskning när kyrkdörren öppnades när vi sjungit ett par låtar och jag insåg att den familj som kom in var en gammal vän från Malåtiden och hennes barn. Otroligt trevligt. Återigen får jag konstatera hur mycket Malåborna finns i mitt hjärta och hur glad jag blir när jag träffar dem. Hemsöborna (!) var för övrigt väldigt trevliga, inte minst den gamla lärarinnan som på söndagsmorgonen stannade till på sin morgonpromenad utanför församlingshemmet (där vi sov sista natten) och satte sig ner en stund och pratade.

Resan avslutades med gudstjänstmedverkan på kyrkbacken utanför Säbrå kyrka. Där spelade vår trevlige värd, organisten Hans Nyberg, bland annat sin suveräna psalm "Nu, o Gud har stunden kommit" (Psalm 728).

Överhuvudtaget var det otrolig respons vid konserterna. Det var kanske inte de stora massorna, men de var verkligen med och stämningen var på topp. Och Gud var med! Speciellt lördagskvällen hade det där lilla, men ack så avgörande, extra. Om gospel bara skulle handla om att framföra ett antal glada låtar, skulle det inte ge nåt bestående. Men när Guds Ande är med så kan vi bli berörda på djupet.

Boendet är värt några rader. Jag kan inte påstå att jag var riktigt på det klara med var vi skulle bo, men det blev man ju snart varse. Vi var ett gäng som sov ett par nätter i en fästning ute på Hemsön, alltså ett av försvarets avlagda fästningar insprängt i berget. Min beundran för de värnpliktiga som stått ut genom årens lopp. Det är sannerligen inte en miljö som jag skulle vilja vara i speciellt länge, men samtidigt en upplevelse.

Kul att vara på körresa igen, det var många år sen senast. Men visst känner jag att jag inte är 25 längre. Orken är inte densamma och hemlängtan är mer påtaglig. Så visst var det skönt att komma hem till familjen igen!

Olika som bär

Under väldigt många år samlade jag på grodor, till människors nöje och förtret. Det känns bra att ha slutat, men samtidigt kan man ju inte undgå att snappa upp vissa saker man får höra. Idag var det till exempel en person som pratade om sina tvillingar och menade att "de är olika som bär". Givetvis sprider sig leendet från öra till öra.

Jag tänkte vidare på det här och tänkte på hur vissa tidningar då och då publicerar bilder på två personer som är "lika som bär". Men varför då inte införa nåt nytt? Så, gott folk, härmed introducerar jag nu "Olika som bär". Först ut är Tomas Brolin och Lena Philipsson. Visst ser ni olikheten? (Jag utlyser dessutom en tävling: Den av er som ger förslaget på de två personer som är mest olika varandra vinner en välsmakande cappuccino hemma hos mig! Jag är enväldig jury!)

Eurovision Song Contest

Så var den då avklarad, Eurovision Song Contest 2009, den europeiska finalen av "Concours Eurovision de la Chanson". Efter fyra veckors "Inför...", två semifinaler och nu själva finalen är man mer än övermätt. Det är ingen hemlighet att jag föredrar den svenska Melodifestivalen. Stora delar av ESC blir bara en transportsträcka. Jag menar: alla deltagande länders bidrag faller inte mig i smaken, om man säger så. (I år var det dock ovanligt många hyfsade låtar).

Nu blev det Norge som vann en riktig jordskredsseger. Charmige Alexander Rybak sjöng och fiolade om sin "Fairytale" så det stod härliga till. Riktigt bra låt, även om den inte tillhörde topp tre för mig. Men ingen tvekan om att det var en värdig vinnare! Malena Ernman gjorde vad hon kunde, men var, trots allt, alltför anonym i sammanhanget.

En liten iakttagelse: De gånger som Sverige kommit bland de högsta sen det moderna konceptet anammades 2002 (med fyra delfinaler) har det bara varit de lite mer Abbaliknande, klassiskt svenska pop(schlager)låtar: "Evighet", "Det gör ont", "Give Me Your Love" och "Never Let It Go". Så fort vi tar ut svängarna åt nåt håll går det sämre.

Hursomhelst, så här skulle jag ha fördelat mina poäng:
12 poäng: "Always"- AySel & Arash (Azerbajdzjan - blev 3:a)
10 poäng: "Lose Control"- Waldo's People (Finland - blev 25:a)
8 poäng: "Et Cetera"- Sinead Mulvey & Black Daisy (Irland - åkte ut i semifinalen)
7 poäng: "Fairytale" - Alexander Rybak (Norge - blev 1:a)
6 poäng: "La Voix" - Malena Ernman (Sverige - blev 21:a)
5 poäng: "Bistra Voda"- Regina (Bosnien-Herzegovina - blev 9:a)
4 poäng: "Is It True"- Yohanna (Island - blev 2:a)
3 poäng: "Eyes That Never Lie"- Petr Elfimov (Vitryssland - åkte ut i semifinalen)
2 poäng: "Balkan Girls"- Elena Gheorghe (Rumänien - blev 19:e)
1 poäng: "Düm Tek Tek"- Hadise (Turkiet - blev 4:a)

För övrigt tycker jag att det var ett lyft att varje land i sin poängfördelning både tog hänsyn till landets telefonröster och en expertjury. På så sätt premierades klassen på låtarna lite mer. Den freakshow vi sett högt upp de senaste åren var inte ett lika framgångsrikt koncept i år. Tack för det!

Nej tack...

Det var länge sen nu, men idag fick jag äntligen sätta ett av mina favoritskämt. Jag var på Apoteket för att köpa en deodorant. Expediten frågar "Vill du ha en påse?", varpå jag svarar: "Nej tack, jag tar den under armen"

Jesusmanifestationen

Häromdagen var det en stor Jesusmanifestation i den kungliga hufvudstaden. Läs om detta i till exempel Dagens Nyheter och Världen idag, Åh, vad jag hade velat vara där! Tänk att stå och glädjas mitt bland 18000 andra kristna i Kungsträdgården och med sin blotta närvaro manifestera att Jesus lever och att han betyder allt för mig! Nästa år ska jag verkligen försöka ta mig dit!

I väntan på det tycker jag verkligen att det borde Jesusmanifesteras lite oftare, på riksplanet, stiftsplanet, kontraktsplanet och församlingsplanet, men kanske framför allt på individplanet!

Vådan av att läsa en bok som är för bra

Jag gillar verkligen att läsa, även om det blir lite för sällan. Ofta är jag för trött eller har för lite tid eller prioriterar andra saker. Men jag har ständigt en längtan efter att på allvar kunna kalla mig en läsare. Visst läser jag ett stycke ur Bibeln varje dag. Visst läser jag nån enstaka artikel i nån tidning rätt ofta. Visst läser jag lite för prästeriets skull. Men nog saknas det en hel del innan jag på allvar är en bladvändare.

När jag läser handlar det om deckare eller kristen uppbyggelselitteratur. Den förra kategorin är lite mer lättsmält - även om de kan vara hårdkokta - så det blir lite mer av den varan. Den andra kategorin kräver lite mer koncentration och engagemang. Kanske är det därför det blir mindre av den varan. Det är, tyvärr, mer avkoppling jag behöver efter en lång arbetsdag.

På mitt sängbord ligger, fiktivt, en stor trave böcker som jag både vill och borde läsa, främst av den andra kategorin. Tids nog kommer det att bli av, även om det kanske dröjer tills barnen är lite större. Problemet är väl bara att traven tenderar att bli högre och högre.

Runt jul och i början av detta år inträffade dock nåt mycket intressant. Jag läste tre böcker som faktiskt var lite för bra. Är detta möjligt? Svaret är ja! Det var Stieg Larssons millenniumtrilogi. Helt fantastiskt bra! Men jag tvingas alltså konstatera att de var lite för bra. Efter att sista boken var avslutad uppstod ett tomrum, eller en mättnadskänsla, för vilken bok skulle kunna toppa dessa mästerverk?

Nu väntar jag och längtar jag efter att min läslängtan ska komma tillbaka. Det närmar sig alltså. Just nu är jag i fasen "längtan efter en längtan". Då är det inte långt kvar. Och jag vet att när jag väl bereder tid och plats och tar mig an nästa bok, så kommer läslusten tillbaka. Det ser jag fram emot! Mycket!