Om döden

Caroline var så ledsen igår kväll när hon skulle nattas. Det tog en bra stund innan Magdis lyckades luska ut att hon var rädd för döden. Det är ju fullt naturligt och tankar som alla barn i en viss ålder går igenom. Ja, inte bara barn förresten. Vi funderar nog alla ibland på döden. Ibland är vi frågande, ibland skrämda, ibland förväntansfulla.

Det som ger mig tröst och hopp inför min egen död är allt som Jesus har gjort för mig. Hans död och uppståndelse innebär att allt är förberett för ett liv i evigheten tillsammans med min Frälsare. Psalm 308 sammanfattar därför min syn på livet och döden på ett sånt bra sätt:

När jag lever har jag dig,
dör jag är du kvar hos mig.
Om jag lever eller dör,
dig, o Herre, jag tillhör.

I din hand mitt liv är lagt,
din min dag och din min natt.
Ont och gott, vad än mig sker,
du, o Gud, en mening ger.

Gud, för dig finns ingen död,
ej för den som dig tillhör.
Gränslös kärlek, salighet
är det liv som du oss ger.

Idag är det exakt tio år sen min (ingifte) morbror avled. Han var en fascinerande man med många gåvor, en sann konstnär, både i ord och i sina alster, i sång och som människa. (Det är ju inte alla som fått minnesord i tidningen skrivna av Sara Lidman!). Jag är så glad och tacksam över att jag fick lära känna honom. Följande ord tycker jag är otroligt tänkvärda:

Livsfråga:
Livet ett motlut

eller en nedfart

mot döden

eller en södersluttning

vinklad mot ljuset?