Melodifestivalen - deltävling 4

Hela Melodifestivalen är ett välregisserat, förutsägbart showdrama (om man bortser från vissa skrällar i resultaten). Elias analyserade situationen klockrent: "Varför vinner alltid låt nummer åtta?" Ja, varför? Hursomhelst innehöll sista deltävlingen många bra låtar, ett par presumtiva slutvinnare (och kanske bästa låten som slogs ut?). Trevligt att se Helena Bergström tillbaka på scenen, även om hon kallade ”Dille” Diedricson gamla ESC-vinnare ”Tusen år i natt”. Gina Dirawi går från klarhet till klarhet och Sarah Dawn Finer hoppas jag kommer tillbaka som artist nästa år. Roligast var nog Antikrundans värdering av Christer Sjögren och Lotta Engberg.

Här kommer min värdering, i form av the votes of the SvBG jury:

1. ”The Girl” – Charlotte Perrelli
(Blev 5:a)
Det var ett färgsprakande nummer och jag älskade varje ton av den, Elias också. Årets bästa låt i konkurrens med Loreens ”Euphoria” – och så går den inte vidare… Gaah!! Men skyll inte på mig. Jag ringde faktiskt och röstade för första gången i år. Detta var ett bakslag av samma kosmiska chocknivå som när Magnus Carlsson inte gick vidare med ”Live Forever” 2007.

2. ”Why Start A Fire” – Lisa Miskovsky
(Gick direkt till final)
Lite annorlunda jämfört med andra bidrag. Det är kanske det som behövs för att sticka ut, särskilt när det är så här bra, så oerhört vackert. Den innehöll lite oväntade synthtrummor, men de passade in. Som sagt: Oerhört vacker låt. Och jag tror den kommer att växa mer framöver. Jag ringde faktiskt och röstade även på den här. Umeås stolhet till Baku? Varför inte?!!

3. ”Amazing” – Danny Saucedo
(Gick direkt till final)
Helt väntad finalplats, även innan vi hört den. Häftig show med 7 kg hightechdräkt. Kanske var det den som gjorde att flickfavoriten Danny bitvis sjöng lite surt? Men det hindrar inte att det var en låt av högsta klass. Inte heller likheterna med Swedish House Mafias ”Save The World” stör mig. Hade Danny haft den här låten förra året hade Eric Saade nog aldrig fått besöka Düsseldorf.

4. ”Goosebumps” – Hanna Lindblad
(Blev 7:a)
Hanna Lindblad är en mycket duktig artist, ytterst kompetent. Låten var mycket medryckande, en fartig fläkt av neon. Effektfull dans i det lugna partiet mitt i. Låten kanske inte gav mig gåshud, men den var klart bra!

5. ”Land Of Broken Dreams” – Dynazty
(Gick vidare till andra chansen)
En sak man kan vara säker på när det gäller hårdrock i Melodifestivalen är att de alltid går vidare. Kanske beror det på att även hårdrockare smygtittar på Mello? Kanske beror det på de bryter av mot övriga låtar? Det här kanske inte var nån av de starkare låtarna man hört i de här sammanhangen de senaste åren, men visst levererar de.

6. ”Don’t Let Me Down” – Lotta Engberg och Christer Sjögren
(Gick vidare till andra chansen)
Definitivt en av de bättre låtar som klassiska dansbandsrepresentanter har levererat på många år. Men är det inte för att det luktade otroligt stora delar 70-talsdisco? Jag gillade verkligen stråkarna och harmonierna. Tänk så bra det hade varit med andra artister…

7. ”Kyss mig” – Axel Algmark
(Blev 6:a)
”Kyss mig” beskrivs som en partylåt och nog var den väl det. Energifyllt i alla fall. Det var som en blandning av Håkan Hellström, The Moniker och ”Hå och hej med Farbror Frej”. Jag är inte helt säker på att det är positivt.

8. ”Allting blir bra igen” – Opa!
(Blev 8:a)
”Allting blir bra igen”? Javisst, de hade rätt, men först när nästa låt började. Årets sämsta. Totalt intetsägande.

Sjukofjärde feberuari

Det blev VAB idag. Länge sen, faktiskt. Elias vaknade mitt i natten och hade svårt att somna om. Han var så varm, så då förstod jag att det skulle bli till att vara hemma idag. På morgonen var det inte heller nån tvekan. Tur att jag inte skulle ha nån begravning i alla fall.

Någon på Facebook skrev att enligt Försäkringskassan är februari den månad det tas ut flest VAB-dagar. Nån annan kontrade med att det nu är "VABruari". Ordvitsandet stegrades till det oslagbara: "Sjukofjärde feberuari".

Melodifestivalen - deltävling 3

Tredje deltävlingen i Melodifestivalen hamnade i Leksand. Jag skrev aningen avvaktande tidigare om programledartrion, men känner nu att de (eller jag) har landat. De funkar bra. Gina Dirawi är riktigt rolig ibland i sina småkommentarer. Att hon och Sarah Dawn Finer sjunger bra är inte så dumt heller. Men var håller Helena Bergström hus? Visst, hon finns ju i småsketcherna, men annars? Är det inte lika bra att klart utsagt ha två programledare och sen hyra in nån sidekick? Jaja, det viktigaste är ju att det funkar.

Låtarna då? Svårt att riktigt avgöra. Ingen föll igenom, men i mina öron var det bara två låtar som var värda finalplats. En av dem gick dit direkt, förhoppningsvis kommer den andra efter via andra chansen. Sen har vi förstås denne omskrivne Björn Ranelid. Allt har kretsat kring honom den senaste tiden. Kan det ha påverkat utgången? Möjligen. Mer om hans bidrag strax, för här kommer the votes of the SvBG jury:

1. ”Lovelight” – Andreas Johnson

(Gick vidare till andra chansen)
Det här var min klara favorit från kvällens tävlingar. Andreas Johnson levererar alltid. Den här gången var det britpop a’la Suede. Och visst hörde man vissa tongångar från hans egna ”Glorious”? Men det är inte det sämsta. Det kan väl inte kallas stöld om det är från sig själv? Hursomhelst är det bra. Riktigt bra. Hoppas det går bättre i andra chansen. Tråkigt för låtskrivarpartnern Peter Kvint att han hade brutit axeln i en hockeymatch kvällen innan och inte kunde vara med på scenen.

2. ”Why Am I Crying?” – Molly Sandén
(Gick direkt till final)
Jag har inte sett och hört samma intensiva känslor i sång och framförande sen Sanna Nielsens “Empty Room” för några år sen. Den griper tag. Välförtjänt finalplats.

3. ”Förlåt mig” – Mattias Andréasson
(Blev 5:a)
M:et i EMD på egna ben funkar riktigt bra i mina öron. Kanske lite för modernt snitt för de som röstat, men jag gillade det, förutom en återkommande svordom i texten. Det är såååå onödigt!! Hade inte den funnits där hade jag gärna sett den i final faktiskt. Orden "förlåt mig" kanske är befogade.

4. ”Just A Little Bit” – Love Generation
(Blev 6:a)
Av någon anledning verkar inte RedOne-produkter gå hem i Melodifestivalsammanhang. Jag tyckte om låten, särskilt riffet som bitvis påminde ”Spirit In The Sky”, men ändå saknas det nånting för att låten riktigt ska fastna. Det kanske är det som avspeglas i den beskedliga placeringen. Men det är samtidigt lite märkligt att denna låt går sämre än vad Youngblood gjorde. Kanske är det för att det är ett tjejtrio? Man kan fundera. För inte kan det väl bero på att de var klädda som halvzebror?

5. ”Youngblood” – Youngblood
(Gick vidare till andra chansen)
Det var inte oväntat att ett pojkband skulle gå vidare till andra chansen, eftersom det nog är mest yngre flickor som röstar. (Okej, Elias gillade den här också bäst). Jag har inget emot pojkband egentligen, men det här var lite för spretigt för min smak. Det var som att rösterna inte passade ihop. Själva låten var en typisk Fredrik Kempe-produktion. Stabilt, men inget extra.

6. ”Mirakel” – Björn Ranelid feat. Sara Li
(Gick direkt till final)
Jag har ingenting emot ultraseriöse Ranelid. Han verkar gå all-in i allt han gör. Det ska han ha respekt för. Diskussionerna har gått vilda i tidningsartiklar, bloggar och soffor. Jag måste säga, till Ranelids försvar, att hans deklamation (eller Ranelid-rap som nån kallade det) är bara ett annat sätt att uttrycka sig i en låt som helt klart har en melodi i sig. Sen är det en annan sak om man inte gillar det. Därmed hamnar det på samma nivå som t ex growlen för ett par veckor sen och - varför inte - Malena Ernmans "La Voix". Vi får bara ta det för vad det är. Ranelids text om kärleken var hög lyrik (aningen inspirerat av "Kärlekens lov" i Bibeln), högre än de flesta andra dussintexter. Om vi dessutom väver in Sara Lis fantastiska sång och den medryckande produktionen, så blir det helt okej. Men final? Neeeeeej.

7. ”I mina drömmar” – Maria Benhajji
(Blev 8:a)
Jag blev lite förvånad över bottenplaceringen. Det var en bra låt, särskilt för att vara webbjoker. Okej, det kanske var ett lite för traditionellt bidrag och aningen darrig sång i det låga registret, men sammantaget var det ändå rätt bra.

8. ”Sanningen” – Carolina Wallin Pérez
(Blev 7:a)
Förra Kenttolkaren Carolina sjunger riktigt bra, men sanningen (?) är väl den att låten inte räckte till. Möjligen växer den efter fler genomlyssningar, men den kändes lite för tråkig. Refrängen var bra, men det intressantast var nog ändå trumrytmen i inledningen. Månne användes Swingflys avlagda trummor från förra året?

Melodifestivalen - deltävling 2

Andra deltävlingen var klart bättre än den första. Alla låtarna fick godkänt av mig. Det var till och med svårt för mig att rangordna. En annan sak jag tänkte på var att fem av åtta låtar var på svenska. Det tyckte jag var kul. Ett plus också för musikkollaget i mitten, eller "mash-up" som det visst heter, med elektriskt tema signerat Håkan Lidbo. Det var "Elektrisk", låten som Anniela framförde i Melodifestivalen förra året, som mixades ihop med låtar av Melody Club, Robyn och Leila K, alla med titeln "Electric".

Jaja, viktigast var ändå dagens tävlande bidrag. Så här ser the votes of the SvBG jury ut:

1. ”I din himmel” – Sonja Aldén
(Blev 6:a)
Sonja Aldén har gjort så många vackra sånger. ”I din himmel” är inget undantag. Det är inte omöjligt att jag får höra den snart vid nån begravning. Den hade dimensioner som passar där. Hursomhelst var det här min favorit för kvällen, men ballader har det svårt i det här formatet. Synd.

2. ”Shout It Out” – David Lindgren
(Gick direkt till final)
Musikalartist från Ersmark utanför Skellefteå (bara en sån sak!). Cool och okonstlad kille, äkta glädje, duktig sångare och dansare. Lite breakdance mitt i låten. Möjligtvis var den lite för lik Eric Saades låtar, men det tar inte bort det faktum att det här var väldigt bra.

3. ”Aldrig aldrig” – Andreas Lundstedt
(Blev 7:a)
Andreas Lundstedt är så otroligt proffsig. Tråkigt att låten inte gick vidare, för den var riktigt bra. Men jag tror det blir en radiohit ändå.

4. ”Soldiers” – Ulrik Munther
(Gick direkt till final)
Ulrik vann Lilla Melodifestivalen för några år sen. En munspelande och gitarrspelande Emilwannabe som framförde en riktigt skön låt om förlåtelse. Kul med en lite oväntad finalist.

5. ”Stormande hav” – Timoteij
(Gick vidare till andra chansen)
Timoteij är tillbaka med samma medryckande pop som ”Kom” hade för ett par år sen. Den var bra, men nådde ändå inte samma höjder som föregångaren... eller? Nu blir jag osäker när jag lyssnar en andra gång. Bra att den kom till andra chansen i alla fall, så får vi höra mer av den.

6. ”Baby Doll” – Top Cats
(Gick vidare till andra chansen)
Här var det glad och smittande rockabilly för hela slanten. Stabilt. Skönt med scenklädsel som inte enbart glittrar. Det är ju så här det ska vara: jeans, t-shirt, skinnpaj.

7. ”Ge aldrig upp” – Thomas Di Leva
(Blev 5:a)
Allt vad man förväntat sig: Di Leva i kaftan, den karaktäristiska sångstilen och en text fylld av blommor, stjärnor. Bland de bättre låtar han gjort, men blev ändå bara femma. Och i konkurrensen är det inte heller så konstigt.

8. ”Det går för långsamt” – Mimi Oh
(Blev 8:a)
Mimmi Olsen framförde en trallvänlig poplåt i neonfärgade scenkläder. Helt okej, men den var kanske lite för svag i jämförelse med de andra.

En begravning utan Gud

Rapport slog nyss ett slag för borgerliga begravningar. Jag kan förstå att det kan vara lockande att fritt få utforma sitt avsked av en älskad vän, men Svenska kyrkans begravningsgudstjänster är mycket öppnare för egna idéer än man kan tro. Och framför allt: En begravning utan Gud är en begravning utan hopp. För vad har vi att hoppas på inför döden om vi inte har Jesus? Jesu egen död och uppståndelse ger oss hoppet om att få möta den avlidne igen, hoppet om himlen, hoppet om ett liv efter döden, hoppet om en evighet omsluten av Guds kärlek, nåd och omsorg.

Som Paulus skriver: ”Vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom.” (1 Thess 4:13-14)

Det är detta hopp som en kyrklig begravning vill förmedla.

I stället för att slåss

I morse satt jag och Elias och spelade "Pansarvagn" på Wii (ett litet, enkelt spel som ingår i Wii Play). Elias säger (till motståndarna i spelet): "Alltså, vi kom inte hit för att slåss. Vi kom hit för att läsa för varandra". Kanske vore det nåt för världens makthavare att ta efter?

Melodifestivalen - deltävling 1

Äntligen igång. Eller äntligen och äntligen? Det kändes som ett av de sämsta startfälten på år och dag, åtminstone vid första genomlyssningen. Låtarna har dock tagit sig efterhand. Årets programledare är Gina Dirawi, Sarah Dawn Finer och Helena Bergström. Visst gör de vad de ska göra, men samtidigt känns det vara lite sämre manus än tidigare. Nåt litet skratt blev det väl, men inte så mycket mer. I hela produktionen tycker jag att det var på tok för mycket svordomar, både i låtarna, mellansnacken och mellanakterna. Det är inte okej.

Sen känns det lågbudget att artisterna bara ska komma gående in i lokalen. Det har varit oerhört mycket bättre presentationer tidigare år. På plussidan finns dock detta med ”Tredje chansen”, dvs ett antal gamla melodifestivallåtar som tävlar ytterligare en gång på webben. Jag tyckte också om att Soundtrack Of Our Lives gjorde en egen version av ”Try Again”.

Jaja, summan blir väl godkänt i alla fall, men inte så mycket mer. Men viktigast av allt är ändå låtarna. Så här kommer rösterna från the SvBG jury:

1. ”Euphoria” – Loreen

(Gick direkt till final)

Glad danslåt med dramatiska inslag på scenen. Loreens bidrag förra året, ”My Heart Is Refusing Me”, blev en av fjolårets största hittar. Den här låten ligger på samma nivå, med den skillnaden att den gick direkt till final. Välförtjänt. Kvällens klart bästa.

2. ”The Boy Can Dance” – Afro-Dite

(Blev 5:a)

Tio år har gått sen fantastiska “Never Let It Go”. Känslan var nästan densamma när dessa tre välbevarade medelålders damer levererade denna discorökare. Dansen var kanske lite väl mycket riverdance, men å andra sidan hann Gladys del Pilar visa upp kvällens grymmaste sångstämma. Låten hamnade på tok för långt ner!

3. ”Salt And Pepper” – Marie Serneholt

(Blev 6:a)

Vad har svenska folket emot Marie Serneholt? Ytterligare ett bakslag i dessa sammanhang. Jag tyckte om den här kryddiga låten. En ens hennes kroppsnära one-piece kunde förstöra. Fast det var kanske det den gjorde?

4. ”Mystery” – Dead By April

(Gick direkt till final)

Blandning av rå metall och popmusik. Popen gillade jag mycket, metallen också, men growl klarar jag inte av. Den tillförde ingenting, snarare tvärtom, tycker jag. Utan den hade den fått högre placering för mig. Resten, inte minst duktige sångaren Zandro Santiago var ju riktigt bra. Tilläggas bör att detta var faktiskt Elias favoritlåt, inklusive growlen.

5. ”Jag reser mig igen” – Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern

(Gick vidare till andra chansen)

Jag visste att Thorsten Flinck kunde sjunga och det gjorde han även nu, med bravur. Dramatisk framställning. Inte alls dåligt, även om jag inte gillar musikstilen för egen del.

6. ”I Want To Be Like Chris Isaak (This Is Just The Beginning)” – The Moniker

(Blev 8:a)

Lite småtråkig låt. Det hände inte så mycket. Refrängen var hyfsad, men den var i alla fall inte alls i klass med förra årets ”Oh My God”. Allt detta återspeglade sig också i bottenplaceringen. Jag kan väl tycka den var värd några snäpp högre upp, men ändå…

7. ”På väg” - Abalone Dots

(Blev 7:a)

Kändes lite som Timoteijs countrysystrar. Det här var enda bidraget som inte var förstärkta av stämsång i bakgrunden, live eller inspelat. Pluspoäng för det, för det var vacker stämsång. Däremot är det lite för tråkigt och melankoliskt för min smak.

8. ”Sean den förste Banan” – Sean Banan

(Gick vidare till andra chansen)

Här kom så Markoolios lillebror. Buskis kommer aldrig att få nån plats i mitt hjärta. Inte i det här sammanhanget i alla fall. Okej att refrängen var bra, men helhetskonceptet med svordomar och allt: nej tack. För mig blev han Sean den siste Banan.

Inför Melodifestivalen

Tänk vad ett år går fort. Nu är det återigen dags för Melodifestivalen att ta min TV i besittning under några lördagskvällar. Som traditionen bjuder kommer jag att försöka kommentera de olika deltävlingarna ur min personliga synvinkel.

Årets startfält verkar rätt så spännande. Man har ju förstås ingen aning om hur låtarna låter, men följande artister, presenterade i bokstavsordning, tror jag kan bli extra intressanta: Afro-Dite (lite disco brukar aldrig vara fel), Sonja Aldén (en otroligt duktig låtskrivare), Mattias Andréasson, Andreas Johnson (roligt att han gör ett nytt försök), Hanna Lindblad, Loreen, Love Generation, Lisa Miskovsky (fantastiskt roligt!!), Charlotte Perrelli, Danny Saucedo och Marie Serneholt (revansch?). Utöver dessa kan väl även Thomas Di Leva nämnas. Han tillhör inte mina personliga favoriter, men visst ska det bli kul se honom också i detta format. Sen brukar det kunna bli andra för mig mer okända som levererar bra låtar.

Jag kan faktiskt tycka det är synd att inte ett par andra nysläppta låtar är med i Melodifestivalen. "Let Go" med Neo och Lalehs nya "Some Die Young" är av högsta kvalité och hade definitivt platsat i ett finalfält - eller varför inte i Eurovision Song Contest. Men nu är det ju inte så. Om jag ska våga mig på en gissning, så tror jag att Danny Saucedo ligger mycket bra till för en slutseger, men jag hoppas själv mycket på Andreas Johnson eller Lisa Miskovsky.