Första söndagen i advent

På begäran lägger jag här ut den korta andakt jag höll vid den traditionella adventskonserten i Piteå kyrka. (För dig som vill läsa lite mer uppbyggligt kan jag hänvisa till min hemsida där du kan läsa "Senaste predikan". Den hade temat "Tänk att få jubla!" och är det sista beviset på att jag är en jubelidiot!)

- - -

Ja, nu har det börjat. Jag tänker på adventstiden, uppladdningen inför julen – det som ofta handlar om julstress.

Första advent är så pampig med Jesu intåg i Jerusalem. Det är traditionellt sett skyltsöndag, även om startskottet för julhandeln har gått långt tidigare. Nu är tiden inne då det ska förberedas inför den största familjehögtiden. Pepparkakorna ska peppras, skinkan ska lutas, klapparna ska slås in och en massa andra traditioner.

Mitt i allt detta kommer Lucia in med eld i baken, förlåt håret, tätt följd av ett antal julbord och andra grötiga sammanhang. För varje ljus vi tänder i adventsljusstakens fyrstegsraket desto mer stressade och uppjagade blir vi.

Och ändå är det fridens högtid vi förbereder. Det var Fridsfursten som red in i Jerusalem och ängelns ord på julnatten är en fridens hälsning till oss var och en.

Kan vi inte göra så den här gången att vi vänder på alltihop. Att vi, i stället för att ryckas med i karusellen, inriktar oss på att vi för varje ljus vi tänder kommer längre och längre in i friden, in i vilan. Jag tror det är först då vi kan ta emot den frid som Gud vill ge oss genom Jesus Kristus.

Tipsextra 40 år

Ett av mina absolut största intressen under uppväxten var engelsk fotboll. Det var högtidsstunder när det var Tipsextrasäsong och man satte sig i i TV-soffan för att titta. Idag firar Tipsextra 40-årsjubileum och igår visades en lång nostalgisändning i SVT. Den är inspelad, men jag har inte hunnit se den än.

Jag minns än idag hur sakta minutvisarna segade sig framåt på lördagseftermiddagarna. Aldrig kunde "Hem till gården" ta slut. Men glädjen var stor när vinjetten spelades upp. Ibland var tittandet hotat när vi var borta eller hade främmande, men nog löstes det oftast innan slutet. Utom de gånger när 10 december inträffade på en lördag, för då hade min mor förkörsrätt på Nobelfesten. Självklart fick hon få se denna enda gång per år, men visst kändes det lite surt.

Första gången jag var medveten om att engelsk fotboll existerade var via en bunt gamla Hemmets Veckotidning, typ, som hade lagbilder varje vecka. Det måste ha varit kring 1972. Jag minns bilder på West Ham, Burnley, Birmingham och lite andra lag. Sen pratades det om stormålvakten Gordon Banks, backen Bobby Moore och lirarna George Best och Kevin Keegan. Det var också vid den här tiden som Clyde Best var den förste färgade spelaren i Engelska ligan. Det fanns också små samlarbilder. Jag och broschan hade bilder på bland andra Peter Storey, Colin Todd och Peter Osgood. Och Alan Ball (givetvis med svenskt uttal).

Jag minns inte hur mycket jag kollade på Tipsextra innan åldern blev tvåsiffrig, men i tioårsåldern började jag i alla fall skriva upp resultaten, målskyttarna, göra en Tipsextratabell, etc. På den tiden fanns för övrigt inte ens reklam på tröjorna. Det var i den vevan jag såg en helt fantastisk match när Everton utklassade Coventry med 6-0 efter bländande spel. Jag minns mest den store och skäggprydde Bob Latchford, som gjorde hattrick, och den duktige vänsteryttern Dave Thomas, som hade nedrullade strumpor. Från den stunden blev Everton laget i mitt fotbollshjärta.

Intresset fortsatte. Jag läste det jag kom över. Jag kunde försjunka i allsköns statistik. Nån gång i 11-12-årsåldern gjorde jag till och med en handskriven bok med fakta om alla ligalagen och samlade en hel del statistik. (Samma form av laginformation har jag sen gjort om, lite mer avancerat, på min hemsida. Kolla gärna in den, jag är riktigt stolt över den, faktiskt.) Jag hade också ett kartotek med över 1000 engelska fotbollsspelare. Nördigt? Tänk bara om man hade haft tillgång till all den information man kan få via Internet idag...

Under några år satt jag ofta vid skrivbordet med papper, penna och tärning och lekte att jag var manager för ett eget lag, där jag köpte och sålde spelare, spelade matcher och sakta, men säkert klättrade i seriesystemet. Laget hette Clitheroe United FC (en mindre stad i nordvästra England) och dräkterna var - av nån anledning - halva röda och halva blå.

Detta enorma intresse höll i sig fram till 18-årsåldern, men sen falnade elden. Det var i samma veva som musik, kompisar och tjejer blev mer intressanta. Detta gjorde att jag faktiskt inte har nåt minne av att Everton vann två ligatitlar i mitten av 80-talet. Jag kan inte förstå det, men jag har verkligen inget minne av det...

Men visst har intresset funnits där hela tiden, åtminstone på sparlåga. När EA Sports kom med sitt "Football Manager" blev det en liten flashback till de tidiga tonårens managerlek i datoriserad form.

Idag följer jag med i ligaspelet, kollar resultat och tabeller. Jag gläds när det går bra för smålagen. De fyra stora (Arsenal, Chelsea, Liverpool och Manchester U) bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Det är roligare med uppstickare och såna som harvar år ut och år in. Jag har så många småfavoriter, kanske för att jag lärt mig en del om dem genom jobbet med hemsidan.

Men visst hade det varit roligare om Tipsextra fortfarande hade funnits. Visst hade det varit roligt att sätta sig i en fåtölj iklädd en klyschig nätbrynja... (okej, inte det sistnämnda då)... men i alla fall lägga sig i TV-soffan på lördagseftermiddagarna och njuta av lite kamp, lite nostalgi och framför allt god underhållning.

När jag nu, några dagar senare, skriver klart denna blogg har jag hunnit se en del av jubileumsprogrammet på SVT. Nostalgifaktorn var hög. Gästen Erik Niva, journalist på Sportbladet, imponerade mycket. Jag konstaterade också att jag saknar den gedigne Bosse Hansson. Den klassiska matchen från 1978 mellan Manchester U och West Bromwich, som jag givetvis minns rätt väl från den tiden det begav sig, var rolig att se. Vilka lirare! Jag säger bara: Laurie Cunningham! I programmet blev jag även påmind om gamla profiler, typ Ken Hibbitt, Trevor Francis, Phil Neal, Charlie George, Joe Jordan, Bryan Robson, Ian Rush och många, många andra som en gång i tiden fyllde mina lördagseftermiddagar...

Prioriteringar vid mjölkinköp

Det händer ju att man måste köpa lite mjölk ibland. Givetvis kommer vi aldrig upp i de mängder som broschans familj står för, men det blir mer och mer även för oss. Under mina inköpsräder har jag kommit fram till att vissa saker är viktiga att tänka på när man köper mjölk. Därför kollar jag alltid följande saker:
1. Att det är mellanmjölk (som inte har läckt, förstås)
2. Att den har acceptabel hållbarhet (klart man köper mjölk som inte går ut samma dag)
3. Att den är ekologisk (bra för miljön och definitivt värt den extra kronan)
4. Att den kommer från Norrmejerier (klart man köper lokalproducerat)
5. Att den inte har kontrollnummer 10012 (eftersom mjölken från denna leverantör, av någon anledning, ger mycket sämre skum när man gör cappuccino)

Joråsåatteh...

Flyttbestyr

Helt plötsligt var det dags. Idag flyttade jag mitt kontor från Kyrkcenter i centrala Piteå till Margretelund i Öjebyn. Piteå stadsförsamling och Piteå landsförsamling ska ju slås ihop vid årsskiftet. Orsakerna till detta är väl lite grumliga, men jag tror och hoppas att Gud kommer att göra nåt bra av det hela.

Förberedelserna och planeringarna har pågått rätt länge, men ändå är det lite svårt att urskilja konturerna av vad det ska bli. Nu har det i alla fall blivit skarpt läge med rockader av arbetsrum. Jag hamnade då, som sagt, i Öjebyn. Det känns onödigt långt, ca 6 km längre än förut. Det känns inte riktigt bra, vare sig av ekonomiska eller miljömässiga skäl. Jag ska dock jobba över hela församlingen. Det känns onödigt stort och risken är stor att vi kommer för långt från församlingsborna. Jag är en präst som vill jobba i ett sammanhang som jag kan greppa någorlunda. Jag vill helst känna mina församlingsbor och jag antar att de också vill känna sina präster. Vad mina arbetsuppgifter kommer att bli vet jag inte, men jag hoppas och planerar för att jag kan fortsätta med bibelstudierna.

Det här kanske låter lite negativt, men det behöver det inte vara. Oron finns där, förstås, men samtidigt tror jag nog att det blir bra i slutändan, åtminstone om Gud får vara med i formandet av den nya församlingen.

Till de största fördelarna hör att jag får eget arbetsrum (no offence Linnéa, jag har trivts kanonbra med dig, but you know...) och att jag får många nya, duktiga arbetskamrater. Det ser jag nog mest fram emot.

Små sportkommentarer

Den senaste tiden har jag samlat på mig några bloggbara ämnen inom sportens värld. Här kommer de:

1. Robin Söderling fick tennisarmbåge för några veckor sedan. Så passande, eftersom han är just tennisspelare. Givetvis går hjärnan igång och funderar på andra passande idrottsskador:
- brottaren Martin Lidberg får brottaröra
- seglaren Fredrik Lööf bryter båtbenet
- travkusken Stig H Johanssons häst bryter skenbenet
- bowlaren Tomas Leandersson får nackspärr
- trestegshopparen Christian Olsson får örsprång
- hockeyspelaren Håkan Södergren får mjäll-thugg

Hmm... så roligt kanske det inte var ändå... ;-/

2. Erik Hamrén blev utsedd till ny förbundskapten i fotboll. Det känns riktigt bra och spännande. För det första verkar han vara mycket glad och sympatisk människa. Det skadar inte. För det andra känns det väldigt roligt att testa ett nytt och fräscht spelsystem, att gå från 4-4-2 till nåt som benämns 4-2-3-1. Spännande!

3. I Sportspegeln härom söndagen blev det en debatt kring kampsporten MMA (som tydligen står för "Mixed Martial Arts"). Men jag tror egentligen att MMA är det kvävda ropet efter mamma.

Nästan som Berlinmuren

Det var värst vad det blev svårt att få igång ett kontinuerlig bloggande igen. Det ligger tyvärr lite i "Ann O Nym"s kommentar att det kanske är "Treveckorsregeln" som gäller för denna blogg. Till och med detta är ju överskridet. Men sanningen är ju den att det är fullt upp och då är inte bloggandet särskilt högt prioriteterat. Sunt tycker jag, men samtidigt lite tråkigt. Men ju längre man väntar med att återuppta skrivandet, desto svårare blir det. Bloggar man ofta kan man ju alltid slänga in en kort glimt från vardagen, eller så, men när tiden går känns det som att det borde vara nåt lite mer seriöst när man väl sätter sig vid tangentbordet. Då blir det nästan ett hinder, särskilt när tiden och orken inte riktigt räcker till.

Det blir nästan som Berlinmuren. Ja, det är ju idag 20 år sen den föll. Den kan stå som symbol för mycket. Jag tror att många människor lever nära personliga Berlinmurar, och att det finns en hel del saker som hindrar oss från att verkligen leva i frihet.

I helgen fick jag dock andas denna frihet. Vi hade en "Kairos New Wine"-konferens på Storstrand. (Talare var Carl-Erik Sahlberg, Bob Payne och Simon Allaby). Det var fantastiskt bra, verkligen välsignat, med god biblisk undervisning, teori och praktik, skön gemenskap över församlingsgränserna och med en tydlig närvaro av den Helige Ande, med en profetisk touch och känsla av frid, glädje, styrka och framtidstro som tydlig eftersmak. Det här var precis vad jag behövde just nu, att den Helige Ande på nytt fick röra vid mitt hjärta och föra mig tillbaka till enkelheten i tron, till grunderna, till en nytändning, till en fokusering på de möjligheter som finns i Guds rike, till det som är viktigt i min kallelse som präst och det som jag verkligen tror är viktigt för att kyrkans Berlinmur ska kunna raseras för människor som ännu inte funnit Jesus, med relevans, befrielse, kraft och förundran över Guds närhet och omsorg.