Väckelse eller tradition?

Ibland läser jag och fascineras över att det är väckelse någonstans i världen. Människor vallfärdar till en kyrka och de firar gudstjänster flera gånger varje söndag för att alla ska få del av Guds ord och den välsignelse som finns i detta sammanhang.

Idag tog jag barnen med mig till Piteå kyrka för att fira första söndagen i Advent, en klassisk gudstjänst. Jag längtade så mycket efter att sjunga "Bereden väg för Herran", "Hosianna, Davids son" och andra psalmklassiker, lyssna till en inspirerande predikan om Jesu intåg i Jerusalem, samt höra Otto Olssons "Advent" som postludium. Jag förstod att det skulle bli mycket folk, så vi försökte komma iväg i tid, men kom ändå fram först vid när kyrkklockorna ringde. När vi kom in i kyrkan slog värmen emot oss. Vi tog en barnryggsäck, började sjunga med i "Bereden väg", och spanade efter om det skulle finnas någon ledig plats. Vi gick fram och kollade i korsarmarna, men det var fullt överallt. På vägen tillbaka var det en godhjärtad dam som ville ge oss sin plats, men vi skulle inte har rymts alla tre, så vi avböjde erbjudandet. Sen kom (faktiskt) kyrkoherden och erbjöd sig att hämta lite extrastolar. Vid det laget hade även fler eftersläntrare kommit in i kyrkorummet. Men eftersom man känner sina barn märkte jag tydliga tecken på att det här kommer inte att funka. Fullsatt, värme och eventuellt sitta på hårda stolar längst bak. Nej, det här går inte, så vi for faktiskt hem. Snopet, mycket snopet, men ändå rätt beslut. I bilen lyssnade jag på radiogudstjänsten, snappade i alla fall upp litegrann av feststämningen, tog vara på varenda droppe av den dagg som lagt sig på det torkade bladet i öknen, för att använda en liknelse. Blev välsignad av det! Glad över det lilla! Väl hemma pratade och gnällde Elias om "yååkan" och efter en stund förstod vi att det var kyrkan han pratade om.

Fullsatt alltså. Jätteroligt! Tänk att det fortfarande är tradition att gå i kyrkan på första söndagen i Advent! Eller är det väckelsen som har startat? Tyvärr tror jag på det förstnämnda, men traditionen är verkligen inte att förakta. Men tänk när väckelsen kommer! :-D

Snö och is

Nu har det varit snö i en vecka. Det kom så plötsligt. Visst anar man att det närmar sig, men med tanke på hur de senaste årens höstar och förvintrar sett ut, så kan man aldrig veta. På denna vecka har det kommit rejält med snö. Härligt! Nog för att jag kan tycka att vintrarna är lite för långa här uppe i norr, men samtidigt vill jag inte byta mot söderns slask. Ska det vara vinter så ska det vara.

Snön innebär också att det helt plötsligt blivit mycket mer att göra ute. Ja, förutom den nödvändiga skottningen så går det ju att dra Elias på bobben. Det gillar han. Det gillar han så till den milda grad (även om det var minusgrader) att han somnade, sittandes på bobben. Det skulle ha varit filmat. Endera dagen ska vi göra ett första försök med skidor. Jag tror han kommer att gilla det med. Tyvärr har det inte varit lämplig kramsnö än, så det har inte blivit några snögubbar eller snöbollar. Men det blir väl sånt också, vad det lider.

Igår följde jag för övrigt Caroline och hennes klass till en isbana. Det stod skridskor på programmet. Det var riktigt roligt - och framför allt trevligt. Jag tycker verkligen att Caroline är duktig, för det är inte så lätt i början. Själv har man ju inte inte stått speciellt mycket på skridskor i vuxen ålder. Men nog blir man lite sugen att dra ihop ett gäng för att spela hockey-bockey eller liknande. Eller varför inte låta sig inspireras av "Stjärnor på is"? Men då vill jag nog helst vara själv på isen.

Och närmaste person cirka en kilometer bort.

Bortvänd.

Patrick Swayze

Det fanns en tid när skådespelaren Patrick Swayze fick många unga flickors hjärtan att bulta lite fortare. Serien "Nord och Syd" och filmerna "Dirty Dancing" och "Ghost" är väl hans mest kända bidrag till filmhistorien. På slutet har han kämpat mot cancer, cancer i bukspottskörteln om jag inte minns fel. Det blev väl bättre för ett tag sen, men nu har cancern spridit sig till levern, så Patrick Swayzes dagar är väl räknade, som man brukar säga. Sorgligt, men samtidigt nånting som alltför många människor i vår värld och i vår närhet kan drabbas av. Cancer är en grym sjukdom, men samtidigt, när jag läste om det här i Expressen, började jag tänka vilken förmån Patrick Swayze har. Inte själva sjukdomen och lidandet, förstås, utan att han vet att slutet närmar sig. För många andra kommer döden väldigt plötsligt och man kanske inte är förberedd. Men Patrick Swayze har ju faktiskt tid att ta avsked, att göra bokslut med sina vänner och sin familj, att försonas och - får vi hoppas och be - att lämna sitt liv i Jesu händer, som är vårt enda hopp inför döden, Frälsaren, den enda vägen till det eviga livet i himlen.

Vi försöker gärna skjuta bort tankarna på döden och sånt, men vi vet ju att en dag är det vår tur. Jag tror därför att det är av yttersta vikt att vi tänker över vårt eviga väl redan nu. För vem vet vem som "ringer på dörren" nästa gång?

Gospel, en hjälp att smälta det frusna

Minnesgoda läsare minns kanske att jag har börjat om att sjunga igen efter sex års bortavaro. Visst är det lite trögt att ta sig in i en ny kör, att träna upp rösten och vanan att öva in låtar, men det är samtidigt så roligt att återigen få sjunga gospel. Hösten har bara innehållit övningar, fram till igår vill säga, för då gjorde Support Choir ett kort framträdande på missionsmarknaden i Församlingshemmet på Klubbgärdet. Oj, vilket lyft! Plötsligt kommer den här djupa glädjekänslan tillbaka, den som återigen bevisar för mig att ingenting kommer upp i gospelsångens höjder. Det är det bästa sättet för mig att leva ut min tro. Även om jag sjungit i bättre körer (no offence! Support Choir är också bra!), även om jag själv varit i bättre sångarform - ja, form överhuvudtaget - så är det så fantastiskt att få sjunga rader som "Open the eyes of my heart Lord, I want to see you" och "God's gift to mankind was the only Son He had. He was born and died, then He rose again, to fulfil salvations plan". Det påminner mig om kärnan i den kristna tron och leder till en lovsång från hjärtat. Där, mitt i kören, framför åhörarna, i Guds närhet, där börjar det frusna inom mig smälta och jag känner den inre glädjen sippra fram. Underbart! :-)

Setra

Sågverksindustrin går dåligt och det är med sorg jag hör på nyheterna att Setra antagligen tvingas lägga ner verksamheten antingen på Lövholmen här i Piteå, eller sågen i Malå. 60 jobb skulle försvinna här i Piteå, men frågan är om det inte skulle slå ännu hårdare mot Malå. Eftersom jag bott i Malå i många år, vet jag att det vore ett dråpslag för samhället som fortfarande ligger mig så varmt om hjärtat. Det skulle få så stora konsekvenser att jag bara anar vidden. Det är ju så många anställda där och hela Malå blir drabbat, direkt eller indirekt. Det ser inte bra ut alls. Måtte de hitta nån bättre lösning, både här och i Malå!

Reklam för syskonet

Till fördelarna med att ha både hemsida och blogg är ju att man kan göra reklam för "syskonet". Med dessa ord vill jag göra dig uppmärksam på att det finns en ny omgång av "Vem ska bort?" att fundera på. Det handlar alltså om fyra bilder på personer, varav tre hör ihop på ett lite klurigt sätt och att den fjärde ska bort. Gör ett försök och svara via mejl. (Du vill väl inte att någon ska ta del av ditt helt okeja (nytt ord!), men felaktiga svar och dra nytta av det i en egen korrekt gissning?). I potten ligger en välsmakande cappuccino på Slipersvägen. Frida Lundström har för övrigt en hel hink innestående. Hon är suveränt duktig, så försök slå henne du... försöööök! ;-)

Det är nåt speciellt med längdskidåkning

Vi har haft ett glapp i idrottvärlden. Så är det alltid vid den här tiden av året, när friidrottssäsongen är över, speedwayförarna ställt in motorcyklarna i garaget, och vinteridrotterna inte har kommit igång än. Att fotbollen och ishockeyn går in i varandra är en annan sak, faktiskt, hur mycket jag än gillar dessa nationalsporter. Det är först nu som vinterns begivenheter börjat, nu när världscupen i längdskidåkning startade idag och när skidskyttet kommer igång i början av december.

Och som det startade! Utklassningsseger för Charlotte Kalla och skrällseger för Marcus Hellner. Otroligt roligt!

Det är nåt speciellt med längdskidåkning! Jag satt och tänkte på det tidigare idag. Ni har ju säkert sen länge genomskådat mig att jag gärna sitter och ser sport på TV. Jag är i det närmaste bofast i landslaget i TV-soffan, men jag har tyvärr aldrig haft de fysiska förutsättningarna för att kunna bli bra på nåt själv. Men jag tror faktiskt att längdskidåkning är den enda sport (möjligen tillsammans med tennis och bordtennis) som får mig att känna en ärlig längtan efter att själv bege mig ut och utöva den idrott jag tittar på. Så har det inte alltid varit. Efter skoltidens tvång blev det väl ett uppehåll på cirka 20 år innan jag häromåret upptäckte hur roligt det faktiskt är att åka skidor (i sin egen takt)! Så nu längtar jag mest efter lite mer snö i skogarna häromkring.

Sveriges miljardärer

Jag såg tidigare i veckan en lista på Sveriges miljardärer. Tänk att Ingvar Kamprad t ex har förlorat ca 80 miljarder på ett år. Men som man brukar säga "Det drabbar ingen fattig". Det är så astronomiska summor att man förstår det inte. Antalet miljardärer i vårt land verkar dessutom minska. Det finns bara 98 stycken kvar, ett tapp på 38 stycken. Intressant läsning, men föga förvånande. Många av de som står långt upp på listan har kopplingar till IKEA, H&M och Tetrapak.

Men jag måste ju säga att jag saknar mitt eget namn på listan...

Idol 2008

Att jag gillar musik, och inte minst musikprogram på TV har väl inte undgått någon trogen läsare. Melodifestivalen tillhör favoriterna. Det kommer det säkert att skrivas mer om vad det lider. Idag tänkte jag däremot skriva lite om Idol 2008. Det har jag faktiskt inte gjort förrän nu.

Jag tillhör den kategorin som inte är så road av den förnedrande uttagningen, utan väntar på att agnarna ska ha sållats från vetet. Allt för att få så bra musikunderhållning som möjligt. På ett sätt är denna talangtävling rätt så överskattad. Visst kommer det fram många bra artister, men det är inte alltid den som vinner som blir en bestående idol. Någon recensent hade benämnt Idol-konceptet som en gigantisk karaoketävling. Och det ligger väl något i det. Men det finns ändå kvalité mitt i allt, ingen tvekan om det.

Ikväll är det dags igen. Jag kommer att sitta i soffan, se och lyssna, möjligen med lite fördröjning eftersom det är mitt i nattningen. Men jag kommer också att hålla utkik efter min kompis Lena som kommer att sitta i publiken, bland Kevins VIP-gäster, som varande... hmm, hur blir det nu: Lenas make är farbror till Kevins flickvän (och JA! jag har träffat Kevin på Lenas söta dotters dop i början av detta år... lite "Jag mötte Lassie"-varning, eller hur?)

Hur som helst: Nu är det fem artister kvar och jag rankar dem på följande sätt:

1. Kevin Borg - är en otrolig glädjespridare som alltid levererar. Nämnda Lena skrev tidigt i höstas att han är den nye Darin - och jag håller med henne!

2. Alice Svensson - är en stabil och seriös sångerska med en vacker ton i rösten.

3. Anna Bergendahl - har en klart speciell röst, inte alltid ren i tonerna, men alltid intressant.

4. Robin Bengtsson - har en vacker sångröst, men det är nästan allt, tyvärr. Ger ett tafatt och osäkert intryck. Men med lite mer scenvana kan han säkert ha en framtid inom musiken.
5. Johan Palm - har inte mycket till sångröst, lite valpig i rörelserna, men samtidigt har han en star quality som gör att han hänger kvar, vecka efter vecka, mycket tack vare de skrikande fjortisarna.

Annars saknar jag några av de som redan är utslagna, t ex Robin E, Lars och Sepideh.

För syns skull

Häromdagen var jag till optikern. Det var några år sen senast faktiskt. Fyra närmare bestämt. Och jag har inte bytt glasögon på tio år, drygt. Kanske dags? Men varför byta när inte synen har ändrat sig? Annat var det när jag var barn. Jag var tvungen skaffa glasögon redan innan två års ålder och synen ändrades hela tiden vilket innebar att mina stackars föräldrar var tvungna att köpa nya alltför ofta. Tur att jag inte dessutom kraschade dem speciellt ofta (glasögonen alltså, inte föräldrarna). Nej, som vuxen har synen hållit sig förvånansvärt stabil.

Tills nu i alla fall. Synundersökningen visade att ett byte av glas inte skulle förbättra på långt håll, men däremot på nära håll. Jag fick i slutet hålla ett testblad framför mig och läsa den minsta stilen. Då gick det upp för mig att det är ju alltid problem med just den där storleken av text, ni vet den löjligt lilla texten som finns på matburkars innehållsförteckning, till exempel. Helt plötsligt såg jag den klart. Det snurrade inte i huvudet. Jag behövde inte anstränga mig. Nej, det var ingenting att tveka om! Så nu väntar jag på mitt nya par. Val av båge? Ja, inte väljer jag ugglemodellen som verkar vara på gång i modet. Aldrig i livet. Been there! Nej, det är bättre med någorlunda tidlösa. De kanske ska användas i tio år även de. Vem vet?

[Internt: Nej, brorsan, jag behövde inte pensionärsruta som vissa andra... ;-) ]

Har ni förresten tänkt på, ni som gjort syntester, varför optikerna aldrig ändrar bokstäverna i sina tester. Man lär sig dem ju utantill direkt. Jag tänkte på det redan som barn. Även om jag inte såg bokstäverna så visste jag vad det stod. Borde de inte kunna utveckla nån sorts slumpgenerator? Nåväl. Jag tror nog att det blev rätt ändå.

Ibland tänker jag att det kanske skulle behövas syntester i livet också. Typ så här:

• Hur är din människosyn egentligen? Den kanske borde korrigeras. Hur är din syn på invandrare? Synen på missbrukare? Synen på sjuka och handikappade?
• Hur är synen på dig själv? (Antagligen ser du ner på dig själv, eller också har du ett alltför stort ego. Det brukar vara endera diket).
• Hur är din livssyn? Ser du alltför mörkt på tillvaron?
• Hur är det med din Bibelsyn? Är du alltför närsynt så du fastnar i svåra hårklyvande detaljer som hindrar dig från att se helheten, att Jesus älskar dig och har gett sitt liv för dig? Eller är du så alltför vidsynt så att du inte kan fokusera på det väsentliga, att Jesus är enda vägen till frälsning?

Kan inte nån utveckla en sån syntest?

Fotbollsgalan

Jag höll på att glömma bort Fotbollsgalan (pga barnnattningar), men jag såg de sista skälvande minuterna på TV4. Det var riktigt rörande att se att Frida Östberg fick Diamantbollen, hon som avslutade sin karriär den här veckan. Vissa verkar tycka att hon fick priset som tack för lång och trogen tjänst, men det tycker jag verkligen inte. Hon slutar på topp! Att sen Zlatan fick Guldbollen var ganska självklart. Det lär bli fler än de tre han redan har...

Marit Bergman

Har ni sett programmet "Dom kallar oss artister" som går nu på TV?

[väntar på svar... får inget]

Jag missade första programmet, men har sen sett Per Gessle porträtteras. Klart intressant, men å andra sidan känns det som om man vet någorlunda var man har Sveriges kanske främste hitmakare. I veckans program var det dags för Marit Bergman. Jag måste erkänna att hon hade jag inte riktigt koll på. Den enda låt som registrerats i mitt inre musikarkiv var "Adios Amigos", en låt man blir glad av. Nu visade det sig att det var mer man kunde glädjas åt. Marit hade nämligen två egenskaper som jag uppskattar mycket, nämligen charm och ödmjukhet. Vilken annan artist skulle komma hem till ett av sina fans och hålla en enkel konsert i dennes vardagsrum? Enkelt, prestigelöst, vackert! Nu är det bara att konstatera att jag måste botanisera mer bland Marit Bergmans musik.

Good or bad?

Ja, nu har det gått i princip två veckor sen min blogg flyttade ut ur fadershuset. Jag kan konstatera några saker:

1. Det är roligt att se att det är rätt många som läser bloggen
2. Det är roligt att en del även kommenterar (kan dock bli fler!)
3. Det är inte lika lätt att skriva sina blogginlägg som förut. Tidigare ikväll försvann ett helt färdigskrivet ut i tomma intet. Det hade aldrig hänt på min hemsida.
4. Jag känner större press än förut att skriva "bra", att vara insatt och genomtänkt. Men jag blev glad (och lite mer frimodig) över en sak som en anonym person skrev i en kommentar: "Du varierar djupa och ytliga saker med fantastisk humor. Mina fördomar talade tyvärr sitt tydliga språk i min hjärna då jag upptäckte att du var präst. . . "Nej, ännu en torris " - tänkte jag fördomsfullt, vilket säger mer om mig än om dig. Hoppas du fortsätter blogga... Det var roligt att läsa det du skrivit. Du verkar vara dig själv. Ja, det vore ju bedrövligt om du gick omkring och trodde du var ngn annan. . . ;-)"
5. Hemsidan uppdateras inte lika ofta som förr, vilket känns tråkigt. Men å andra sidan kan man göra reklam här för nånting man har lagt in där och vice versa.

Nej, slutsumman blir ändå att det blev bra så här. Hoppas att ni också, kära läsare, tycker detsamma! :-D

Elias 2 år

Idag har vi firat vår lille prins rejält. När han vaknade i morse kramade jag om honom och sa: "Grattis på tvåårsdagen". Oj, vad han sken upp. Sen har det rullat på:

• Tårta? Javisst.
• Blåsa ut ljusen på tårtan? Javisst (med viss assistans av Caroline).
• Presenter? Javisst.
• "Ja, må han leva"? Javisst.
• Gäster? Javisst (mina föräldrar och en moster).
• Partyhattar med racerbilar på? Javisst.

Elias öppnade sista presenten på kvällskvisten och tala om att han blev lycklig. Han fick nämligen en egen dator. Ja, givetvis en småbarnsvariant. Men hans leende ville aldrig ta slut. Nu sover den lille arvingen, trött, men lycklig.

Kalmar FF

Tidigt i våras, när Allsvenskan skulle starta, tippade jag slutresultatet på min dåvarande blogg (som fortfarande finns på min hemsida). Där hade jag IFK Göteborg i topp, följt av Kalmar FF och Elfsborg. Men som jag konstaterade i bloggen i slutet av april: "Jag trodde aldrig att det här skulle hända, att jag skulle tycka att just Kalmar FF spelar den roligaste fotbollen i Sverige, åtminstone för tillfället. Men bröderna Elm, Patrik Ingelsten, Cesar Santin och de övriga imponerar med ett mycket bra spel. Flest mål gjorda, minst insläppta. Nog för att jag trodde de skulle ligga högt upp när året är slut, men det här kan räcka riktigt, riktigt långt!"

Så blev det - och jag är glad för det! Kalmar har spelat fantastiskt underhållande och är väl värda SM-guldet i år. Nanne Bergstrand har verkligen lyckats i sitt långsiktiga lagbygge. Tyvärr är väl risken stor att fler än Victor Elm lämnar laget. Allsvenskan håller lite för låg kvalité för att spelarna ska kunna utvecklas. Och klubbarna kan knappast konkurrera om lönerna heller. Men just nu: Stort grattis till Kalmar FF!!

Om döden

Caroline var så ledsen igår kväll när hon skulle nattas. Det tog en bra stund innan Magdis lyckades luska ut att hon var rädd för döden. Det är ju fullt naturligt och tankar som alla barn i en viss ålder går igenom. Ja, inte bara barn förresten. Vi funderar nog alla ibland på döden. Ibland är vi frågande, ibland skrämda, ibland förväntansfulla.

Det som ger mig tröst och hopp inför min egen död är allt som Jesus har gjort för mig. Hans död och uppståndelse innebär att allt är förberett för ett liv i evigheten tillsammans med min Frälsare. Psalm 308 sammanfattar därför min syn på livet och döden på ett sånt bra sätt:

När jag lever har jag dig,
dör jag är du kvar hos mig.
Om jag lever eller dör,
dig, o Herre, jag tillhör.

I din hand mitt liv är lagt,
din min dag och din min natt.
Ont och gott, vad än mig sker,
du, o Gud, en mening ger.

Gud, för dig finns ingen död,
ej för den som dig tillhör.
Gränslös kärlek, salighet
är det liv som du oss ger.

Idag är det exakt tio år sen min (ingifte) morbror avled. Han var en fascinerande man med många gåvor, en sann konstnär, både i ord och i sina alster, i sång och som människa. (Det är ju inte alla som fått minnesord i tidningen skrivna av Sara Lidman!). Jag är så glad och tacksam över att jag fick lära känna honom. Följande ord tycker jag är otroligt tänkvärda:

Livsfråga:
Livet ett motlut

eller en nedfart

mot döden

eller en södersluttning

vinklad mot ljuset?

Fars dag

Idag har det varit Fars dag. För min del handlar det om tre personer:

1. Jag själv.

Jag har ju förmånen att sen några år tillbaka vara pappa. Caroline och Elias är mina ögonstenar och jag blev väldigt glad över det kort som Caroline hade gjort på skolan i fredags. Några enkla ord och ett hjärta - det värmer. Och kanske ännu mer att se hennes glädje och stolthet när hon överlämnade det tillsammans med en kram. Glad!

2. Min egen pappa
Mina föräldrar ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det är ju inte helt självklart, konstigt nog. Men så är det. Nu brukar vi inte göra speciellt mycket väsen av Fars dag, men ett telefonsamtal och ett knippe goda tankar räcker långt!

3. Min himmelske Far
Gud är givetvis värd att hyllas alla dagar, men varför inte extra mycket idag i egenskap av att han är min himmelske Far? Men vad ska man ge en som har allt? Jag tror att den gåva han längtar mest efter är... mig själv, mitt liv.

På knä

Det har genom årens lopp funnits många stora evangelister som fört många människor till tro. En av dessa var amerikanen D L Moody som levde på 1800-talet. Han fick betyda väldigt mycket för många människor. Jag läste häromdagen ett otroligt bra citat från honom som jag vill dela med mig av:

"En kristen på knä ser längre än en filosof på tåspetsarna."

Det handlar alltså om bönen, att den kan öppna vårt förstånd, våra inre ögon så att vi kan få insikt i Guds hemligheter. Det knyter an till ett av mina favoritbibelställen: "Ropa till mig och jag skall svara dig och låta dig höra om stora ting, hemligheter du inte känner. " (Jer 33:3)

Så om du längtar (precis som jag gör) efter att se mer av vem Gud är och vad Han kan och vill göra i ditt liv och i den värld vi lever i, då startar det på knä inför Gud.

Oh Bama!

Inte för att jag är särskilt insatt i politik - och särskilt inte amerikansk. Men nattens valresultat genererar ju goda möjligheter till skämt. Det är ju fullt möjligt att andra med skämtlynne kläckt samma idéer, men i min värld är jag i alla fall först. Vad sägs om: "Den där Obama bytte ju verkligen upp sig: från Barack till Vita Huset." Eller man kanske skulle nöja sig med följande tidningsrubrik: "Barack till Vita Huset"

Huruvida det blir bra för USA och resten av världen vet man ju inte, men nog är det lite oroväckande med själva namnet. Jag menar: Obama bin Ladin. Det bådar inte gott. Men å andra sidan hade det inte varit bättre med McCain. Namnet antyder visst släktskap med brodermördaren Kain, ni vet han som mördade 25 % av jordens befolkning.

Nej, men rent allvarligt tycker jag det är roligt med en färgad president. Det var på tiden. Jag gläds åt att valresultatet visar att kampen för de mänskliga rättigheterna går framåt. Vem vet, nästa val kanske vinns av en kvinna...

Hos fotografen

Idag har vi varit till fotografen för att föreviga våra barn. Det blev en kamp för att få båda att vara på plats samtidigt och dessutom titta in i kameran och dessutom le... Jag undrar verkligen hur resultatet blev. En bild som togs på Caroline när hon var ca 4,5 år gammal blev förstorad och inramad och satt i skyltfönstret hos (tyvärr!) nedlagda PK-foto i ett helt halvår. En helt suverän bild. Dagens bilder lär inte nå samma klass, men några hyfsade ska det väl ändå bli. Det har blivit lite av tradition att ta en bild så här lagom före jul. Visserligen kostar det en del, men vi har aldrig någonsin ångrat oss. Det är så roligt ha kvar.

När jag var barn var vi till fotografen några enstaka gånger. Det jag minns av dessa bilder är våra leenden. Vi hade en lycklig barndom, jag och min bror. Det har lagt en grund av trygghet, kärlek, tro och närhet som jag är oändligt tacksam för. Jag önskar och ber att även mina barn ska få del av detta under sin barndom och uppväxttid.

Jesus för världen

Jag har tidigare (i min förra blogg på hemsidan) skrivit om att jag brukar sjunga psalmer och liknande för Elias när han ska somna (i falsett för att det ska bli så mjukt som möjligt). Nu har han faktiskt börjat sjunga med litegrann. Och har börjat önska. När han säger "Itos" menar han först och främst "Jesus", men i detta fall vill han att jag ska sjunga "Jesus för världen givit sitt liv" (Sv Ps 45). Det är för övrigt också den psalm som jag brukade sjunga för min morfar när jag hälsade på honom när han låg på sjukhemmet i Jörn på 90-talet. Det är en bön som jag älskar:

Jesus för världen givit sitt liv:
öppnade ögon, Herre, mig giv.
Mig att förlossa offrar Han sig,
då Han på korset dör ock för mig.

O vilken kärlek, underbar, sann!
Aldrig har någon älskat som Han.
Frälst genom Honom, lycklig och fri,
vill jag hans egen evigt nu bli.

Tag mig då, Herre, upp till Ditt barn,
lös mig från alla frestarens garn.
Lär mig att leva, leva för Dig,
glad i Din kärlek, offrande mig.

När jag gör den psalmen till min bön, så bär det i nutid och framtid, in i evigheten!

Lewis Hamilton

Det är alltid roligt att se Formel 1 när jag får tid. Inte för att det brukar vara speciellt spektakulärt mer än själva starten. Men igår, säsongens sista tävling, slår nog alla rekord. Läget var sådant att Lewis Hamilton ledde VM-tabellen, men brasilianaren Felipe Massa skuggade honom och hade fortfarande chansen. Om Massa vann och Hamilton bara blev sexa skulle Massa vinna VM-titeln. Massa körde otroligt bra på sin hemmabana, men Hamilton höll sig på fjärde-femte plats mest hela loppet. Men sen började dramat: Det började regna några varv från mål. De allra flesta förarna dyker in i depån och lägger på regndäck, dock inte tysken Glock. Hans chansning gör att han plötsligt har passerat Hamilton. Hamilton blir dessutom omkörd av Stefan Vettel ett par varv från mål. Nu har Massa allt som i en liten ask... tror alla... men Glocks chansning misslyckas. Han kan inte köra så fort i regnet och tappar därför massor av sekunder på slutet. Bara några hundra meter före mål kör både Vettel och Hamilton om Glock, till Felipe Massas förtvivlan. Lewis Hamilton blir därmed den yngste världsmästaren i Formel 1 genom tiderna. Puuh, vilket drama!

IBRA

Jag har under min pappaledighet i höst passat på vid några tillfällen att besöka andra församlingar i Piteå. Igår var det Missionskyrkans tur. De hade gudstjänst tillsammans med Pingstkyrkan. Det var en inspirerande predikan av pingstpastorn Kjell-Göran Westerberg på temat "Vårt eviga hopp". Den gladde mig mycket. När jag besöker andra församlingar gläds jag alltid över det syskonskap jag känner. Sen händer det ofta att man får en aha-upplevelse. Så var det verkligen igår. Visst har jag hört talas om IBRA förut, men jag hade inte koll på vilket fantastiskt missionsarbete de gör ute i världen.

För många kanske "IBRA" endast handlar om Zlatan Ibrahimovic, men han står sig slätt i sammanhanget. IBRA Media vittnar om Jesus, en verklig frälsare, inte bara på fotbollsplanen, utan i många människors liv.

Så här står det på deras hemsida:

"Syftet med IBRAs missionsverksamhet har alltid varit att, genom olika effektiva media, nå ut med evangeliet om Jesus Kristus, och leda människor till en personlig relation med honom som deras personlige frälsare. Med media, och framför allt radio, som redskap har IBRA i över 50 år förkunnat evangelium för stora delar av världen. Antalet länder och språk har hela tiden vuxit, och idag sänder IBRA på över 85 språk och når runt 100 länder. Vår vision är att arbeta för att fullborda Jesu missionsbefallning (Matteus 28:18-20), och:
· Leda män och kvinnor till en personlig relation med Jesus Kristus som deras personliga frälsare.
· Förse troende med biblisk undervisning och föra dem i kontakt med en kristen gemenskap så att deras nyvunna tro kan växa och utvecklas.
· Vara ett redskap för församlingsplantering där ingen församling finns.
· Nå och undervisa människor i samhällen som lider brist på social utveckling och mänskliga rättigheter. "

Jag fick också höra att varje dag kommer minst 700 personer till tro på Jesus. Jag tycker det här är väldigt bra! Gud välsigne IBRA.

Välkommen till min externa blogg!

Så var det dags för det första blogginlägget i denna form. Vissa kanske tycker att det är först nu jag egentligen börjar blogga, men det har jag ju faktiskt gjort i ett par år på min hemsida. Men det kanske är, som en del påpekat, lättare att kommentera här. Så bevisa det då! ;-)

Nåväl. Jag har inga illusioner om att ändra stil, att bli vare sig mer eller mindre seriös i mitt bloggande. När jag ser andra bloggar kan jag bli så imponerad av deras konsekventa stil och teman med till exempel inredning, matrecept, teologiska funderingar, etc. Men jag är den jag är. Jag varken kan eller vill vara någon annan. Det är därför min beskrivning av min blogg är så rätt: "några av mina tankar, reflektioner och kommentarer kring vardag och helg, offentligt och personligt, centralt och perifert, sakralt och profant, ytligt och djupt i ungefär samma blandade röra som finns i min hjärna och hjärta en vanlig dag."

Well, så är det, så blir det... välkommen! :-D