Carolines dopdag

Idag var det Carolines dopdag. Det är åtta år sen hon döptes i Lycksele kyrka - och det tycker vi är värt att uppmärksamma, åtminstone inom familjen. Således har vi ikväll tänt hennes dopljus, inmundigat varsin vaniljmunk och tittat på videofilmen från hennes dop. Firandet är alltså i all enkelhet, men det känns ändå viktigt.

Igång igen

Så var semestern slut för den här gången. Märkligt nog har jag inte gruvat mig nästan nånting för att börja om att jobba den här gången. Kanske för att jag är så nöjd med min sommar. Jag är i och för sig inte speciellt väderberoende, men jag är glad över det fina vädret vi haft. Och ännu viktigare är allt vi har gjort tillsammans. Det mesta är nog rapporterat här, men jag vill delge er den senaste episoden med Elias.

Följande inträffade härom morgonen. Det var lite väl tidigt, i alla fall inte dags att stiga upp än. Elias började vakna till och snurra runt bredvid mig i sängen. Jag tänkte att han kanske skulle komma till ro om jag la min arm över honom. När jag gjorde det hörde jag bara en grymtning: "Släpp mej, tjockis!" Okej, okej, jag fattade vinken. I stället la jag täcket över honom så att han skulle slippa frysa. Då fick jag mig en klockren vänsterkrok i fejset! Jag kunde inte annat än skratta åt hans temporära morgonhumör. Efter en stund somnade han om och sen var han hur glad som helst när vi vaknade nån timme senare.

Men som sagt: nu är det slut på semestern. Nu gäller det att smyga sig upp på morgonen så att man inte väcker den sovande familjen. Det verkar bli en hyfsat lugn början, vilket alltid är bra efter en ledighet. Många av tankarna är redan inne i planeringen inför höstens bibelstudier, samt funderingar över framtiden i de snart sammanslagna församlingarna. Det förstnämnda känns mest angenämt!

Nej, nu är det dags att sluta blogga och försöka vända tillbaka dygnet.

Post Scriptum en dag senare: Jag glömde skriva Carolines kommentar till att jag skulle börja jobba igen: "Men pappa, du har ju knappt varit ledig nånting". "Säg det till min chef", svarade jag med ett leende...

Ta vara på kraften

När vi under förra veckan reste till Sundsvall lade jag märke till ett och annat. Här och var växer det upp vindkraftverk. Det tycker jag är mycket bra. Det kanske inte är världens snyggaste byggnadsverk, men det är otroligt bra att kunna ta vara på de naturkrafter som finns gratis, är miljövänligt och aldrig tar slut.

Men jag märkte tyvärr att de väldigt många vindsnurror stod stilla och orsaken var knappast att det var vindstilla. Kanske berodde det på att de inte var klara för att tas i drift. Jag hoppas att det är svaret i alla fall, för det vore ju synd om såna där jätteinvesteringar (bildligt och bokstavligt) inte är tillförlitliga.

På hemvägen hälsade vi på en bekant till Magdalena som har en sommarstuga i närheten av Ullånger. De har ingen el i stugan, utan hade installerat solceller på taket. Mannen i huset berättade att de under sommarhalvåret är helt självförsörjande på el. (Okej, spisen var en gasolspis, men vadå...). Även här kände jag att det är så rätt att ta vara på den naturliga kraften. De hade även andra smarta lösningar för bevattning, där regnvattnet rinner via kedjor ner i rabatten. Samma sak här: de tar vara på det som kommer naturligt.

Nu ser jag slutet på min semester. Det har verkligen varit fem härliga veckor. Ingenting att klaga på när det gäller vädret. Jag har hunnit göra de saker jag velat och även gjort klart en del mindre projekt som blivit liggande. Men främst av allt: Jag har fått tid att vara med familjen. Jag har vilat och laddat batterierna. Nu gäller det även för mig att ta vara på kraften, den kraft som Gud kan och vill ge mig varje dag, både för egen del och i min tjänst som präst. Det handlar om att låta den Helige Ande, som det levande vattnet, flöda och alstra ström i turbinerna i mitt inre. Det handlar om att inte ro i egen kraft, utan hissa segel i Andens vind. Det handlar, kort sagt, om att ta vara på den kraft och de möjligheter som finns naturligt för en kristen.

Helgsmålsbön

I vårt rätt så kristofobiska samhälle (inte minst inom mediavärlden) finns det en överlevare, nämligen helgsmålsbönen på SVT. Inte så konstigt kanske, eftersom det brukar vara väldigt tama tillställningar. Ofta kan det (med lite undantag förstås) röra sig om klockringning och en vacker vy över ett landskap med en fin kyrka, ett meditativt musikstycke, en präst, typ, och - i bästa fall - läsning av söndagens text. Någon utslätad allmänmänsklig tanke kan eventuellt förekomma, men det är ytterst sällan som det bränner till. Det kan vara vackert, men inte nåt som berör mig. Det är kanske därför det överlever efter alla dessa år. Det är knappast något hot för "gemene medelsvensson".

Nu är jag dock rädd för att även Helgsmålsbönerna kommer att försvinna ur TV-tablån. Varför? Jo, för nu har jag, två lördagar i rad, sett och hört ett rakt-på-sak-budskap som verkligen varit nåt utöver det vanliga. Förra lördagen var det Frank Ådahl och igår brodern Simon Ådahl, som på ett personligt sätt tog upp centrala delar i den kristna tron och vittnade utifrån sig själva, sin tro, om hur viktig Jesus är som vår personlige Frälsare och som Vägen, Sanningen och Livet. De hinner, på fem minuter, få med så mycket livskraftig näring. Deras budskap var inga nyheter, egentligen, men samtidigt så modigt och härligt att höra. Fantastiskt bra och glädjande! Mer sånt! Se gärna länkarna vid respektive namn.

Att få däng av sonen

Halvvägs in i semestern är det dags att avge en liten rapport. I fredags var det Beach Party på Pite Havsbad. Det hade varit trevligt att vara där. Inte alls för festandet. Det är jag gärna utan. Nej, snarast för att få höra 60-talsfavoriterna Beach Boys. Jag gillar dem verkligen, särskilt stämsången. Att åka bil en solig sommardag med Beach Boys i stereon är verkligen sommar för mig. (Att vi sen körde ett par Beach Boys-covers i Preach Boys begynnelse är en annan historia).

Vi har även haft broschan (jo, det stavas så, åtminstone i vår värld) och barnen på besök ett par dagar. Alltid lika trevligt. Även om det bara var Caroline som fällde några tårar när de åkte, så kändes det ungefär likadant för mig. Det är för långt mellan gångerna vi ses, så är det bara. Vi hann bland annat med ett besök på Teknikens hus i Luleå igår. Garanterat en upplevelse för barn som är i rätta åldern. Det passar nog mellanstadiebarn bäst. Elias var i alla fall för liten. Det hindrade dock inte att vi ändå hade en trevlig upptäcksfärd tillsammans. Han gillade, enligt egen utsago, den stora tågbanan bäst.

Apropå Elias: Vi tramsade för några dagar sen med följande dialog:
"Du är en sötnos!"
"Nej, du äj en sötnos!"
"Nej, du är en sötnos!"
"Nej, du äj en sötnos!"
"Nej, du är en sötnos!"
[Elias dricker lite saft]
"Sluta! Jag djickej daps. Du måste sluta med de häj dumhetejna!"

Där fick jag!

Slutligen, apropå rubriken, fick jag däng av sonen tidigare idag när vi spelade krocket på Nintendo Wii. Grabben (2,5 år) vann alltså över sin stackars far. Och jag försökte verkligen vinna! När vi spelade andra gången höll han på att vinna igen, men en liten slutspurt hyfsade siffrorna... men ändå... :-)