God Jul

Kära bloggläsare, kända och okända. Jag vill mest bara önska er en God Jul!

Läs gärna årets julbrev på min hemsida, en liten rapport från det grahnska året.

Trender i Luciafirandet

Det fanns en tid när jag tvingades delta i diverse luciatåg. Det har sannerligen varit baksidan med att sjunga i kör. Okej, missförstå mig rätt. Det är vackert och stämningsfullt, åtminstone så länge jag inte behöver delta. Det kanske beror på att det enda som stod till buds som kille var stjärngosse med den förhatliga struten. Enda gången jag har tyckt det har på gränsen till roligt var när en kompis i Uppsala hade tillverkat en heltäckande strut, som alltså räckte ända ner till golvet.

De senaste åren har jag faktiskt (med ålderns rätt?) sluppit lussa. Jag har därmed fått beskåda ett antal - och jag ser vissa trender. En av dessa är att stjärngossarna nästan är utrotade. De har varit på väg bort länge. Då kan jag faktiskt vakna till och tycka det känns lite synd... but again, maybe not... På Carolines julfest häromdagen var det bara en tapper strutbärare och på Elias dito var det ingen. Däremot är det uppsving på andra fronter. På Elias dagis var det 3 lucior, 3 tärnor, 4 tomtar och 4 pepparkaksgubbar. På Carolines klassjulfest var det lite mer traditionellt med en lucia, tärnor, stjärngosse, tomtar, pepparkaksgubbar och - här kommer det - två sockerbagare! Jag hörde också på Rix FM om barn som klätt ut sig till lutfiskar, lussebullar (och Michael Jackson, vad nu det hade med saken att göra?).

Ja, vad ska man tycka om dessa nya trender? Lite kul är det ju, men samtidigt räcker det med en gång. Nu är det gjort, lixom. Jag tror ändå att jag önskar att traditionen ska bevaras, även om det innebär att stjärngossarna måste återupprättas.

Tur att min tid som lussare sannolikt är över!

Julspel

I dagarna tre har vi haft ett julspel för andraklassare. Några av oss var anställda och resten lite löst folk från några församlingar. Det var ett mycket välskrivet manus som både tog upp de viktigaste delarna kring Jesu födelse och där språket verkligen var på barnens nivå.

Det här är verkligen en av årets höjdpunkter. Jag gillar teater och särskilt när det känns så roligt och meningsfullt. Det blir en härlig sammanhållning och det är också fantastiskt att prata med barnen efteråt. Ja, förresten är det även för gruppboenden, träningsskolan och SFI (Svenska För Invandrare). Det är också skönt att få göra en uppgift som inte kräver så mycket mer än min närvaro och engagemang i stunden. Inte så mycket förberedelser alltså.

I år fick jag, till skillnad från tidigare år, bara en liten roll, Herodes. Men det gäller ju att göra sitt bästa även med repliken "Vad är det jag hör? Letar de efter en nyfödd kung? Nej, här finns bara en kung - och det är jag!". Men sen kan man ju inte låta bli att busa lite också. Jag övertalade "min vakt" att avsluta sin replik med "Eller vad säger du, Odes?"´, varpå jag svarade: "HERR Odes om jag får be!". På en av föreställningarna bytte vi dessutom kläder och roller bakom kulisserna, vilket gav stor munterhet bland de andra skådespelarna när vi steg in på scenen. Det är sånt som förgyller tillvaron... :-D

Läs gärna vad Piteå-Tidningen skrev...

En hälsning från Gud

Good morning, this is God.
Today I will take care of all your problems
- and I don't need your help.
Have a nice day!

Jimmy Bullard

Så har jag slutligen sett klart "Tipsextra 40 år" som sändes på SVT för nån lördag sen. Fem timmar av ren nostalgi. Okej, jag såg inte hela matcherna som visades, men jag njöt av själva samtalet och de intressanta tillbakablickarna.

Ni som eventuellt såg den direktsända matchen Manchester City - Hull kanske lade märke till den något annorlunda "målgesten" som Hulls målskytt Jimmy Bullard tog till. Resten av laget fick sätta sig i en ring runt honom, sen hytte han med pekfingret och "skällde ut dem", typ som deras manager Phil Brown hade gjort ett år tidigare. Denne Jimmy Bullard är en liten favoritspelare för mig. Inte för att han är bäst, men för att han verkligen har glimten i ögat. Kolla in detta klipp från YouTube som visar hans "Best of...", så förstår ni varför. Klart sevärt!

Nine Minutes Bananas

Min gode vän och arbetskamrat Gunnar Vesterlund berättade för nåt år sen att han medverkat i en film. Den lät, enligt beskrivning, rätt så annorlunda, minst sagt. Han hade gått runt i ett hyreshus, ringt på och frågat hur många bananer de hade. Nu läste jag i Piteå-Tidningens nöjessida att den visst kommer att spelas upp på en kortfilmsfestival på Bio 3:an i Piteå nu i morgon måndag. Filmen heter "Nine Minutes Bananas". Kolla gärna in trailern på YouTube!

Sånt som musiker kan råka ut för

För ett par veckor sen bloggade jag om "passande" idrottsskador, t ex att Robin Söderling fått tennisarmbåge. Vi kan ju med lätthet utvidga detta till att gälla musiker...

- Stevie Wonder har opererat blindtarmen
- Beatles har fått Starr
- Def Leppard är döva
- Anthrax har fått mjältbrand
- The Hives har fått utslag
- Manic Street Preachers är maniska
- Alicia Keys har brutit nyckelbenet
- Pink har fått urinvägsinfektion
- Kiss likaså

Kom gärna med egna förslag!

Första söndagen i advent

På begäran lägger jag här ut den korta andakt jag höll vid den traditionella adventskonserten i Piteå kyrka. (För dig som vill läsa lite mer uppbyggligt kan jag hänvisa till min hemsida där du kan läsa "Senaste predikan". Den hade temat "Tänk att få jubla!" och är det sista beviset på att jag är en jubelidiot!)

- - -

Ja, nu har det börjat. Jag tänker på adventstiden, uppladdningen inför julen – det som ofta handlar om julstress.

Första advent är så pampig med Jesu intåg i Jerusalem. Det är traditionellt sett skyltsöndag, även om startskottet för julhandeln har gått långt tidigare. Nu är tiden inne då det ska förberedas inför den största familjehögtiden. Pepparkakorna ska peppras, skinkan ska lutas, klapparna ska slås in och en massa andra traditioner.

Mitt i allt detta kommer Lucia in med eld i baken, förlåt håret, tätt följd av ett antal julbord och andra grötiga sammanhang. För varje ljus vi tänder i adventsljusstakens fyrstegsraket desto mer stressade och uppjagade blir vi.

Och ändå är det fridens högtid vi förbereder. Det var Fridsfursten som red in i Jerusalem och ängelns ord på julnatten är en fridens hälsning till oss var och en.

Kan vi inte göra så den här gången att vi vänder på alltihop. Att vi, i stället för att ryckas med i karusellen, inriktar oss på att vi för varje ljus vi tänder kommer längre och längre in i friden, in i vilan. Jag tror det är först då vi kan ta emot den frid som Gud vill ge oss genom Jesus Kristus.

Tipsextra 40 år

Ett av mina absolut största intressen under uppväxten var engelsk fotboll. Det var högtidsstunder när det var Tipsextrasäsong och man satte sig i i TV-soffan för att titta. Idag firar Tipsextra 40-årsjubileum och igår visades en lång nostalgisändning i SVT. Den är inspelad, men jag har inte hunnit se den än.

Jag minns än idag hur sakta minutvisarna segade sig framåt på lördagseftermiddagarna. Aldrig kunde "Hem till gården" ta slut. Men glädjen var stor när vinjetten spelades upp. Ibland var tittandet hotat när vi var borta eller hade främmande, men nog löstes det oftast innan slutet. Utom de gånger när 10 december inträffade på en lördag, för då hade min mor förkörsrätt på Nobelfesten. Självklart fick hon få se denna enda gång per år, men visst kändes det lite surt.

Första gången jag var medveten om att engelsk fotboll existerade var via en bunt gamla Hemmets Veckotidning, typ, som hade lagbilder varje vecka. Det måste ha varit kring 1972. Jag minns bilder på West Ham, Burnley, Birmingham och lite andra lag. Sen pratades det om stormålvakten Gordon Banks, backen Bobby Moore och lirarna George Best och Kevin Keegan. Det var också vid den här tiden som Clyde Best var den förste färgade spelaren i Engelska ligan. Det fanns också små samlarbilder. Jag och broschan hade bilder på bland andra Peter Storey, Colin Todd och Peter Osgood. Och Alan Ball (givetvis med svenskt uttal).

Jag minns inte hur mycket jag kollade på Tipsextra innan åldern blev tvåsiffrig, men i tioårsåldern började jag i alla fall skriva upp resultaten, målskyttarna, göra en Tipsextratabell, etc. På den tiden fanns för övrigt inte ens reklam på tröjorna. Det var i den vevan jag såg en helt fantastisk match när Everton utklassade Coventry med 6-0 efter bländande spel. Jag minns mest den store och skäggprydde Bob Latchford, som gjorde hattrick, och den duktige vänsteryttern Dave Thomas, som hade nedrullade strumpor. Från den stunden blev Everton laget i mitt fotbollshjärta.

Intresset fortsatte. Jag läste det jag kom över. Jag kunde försjunka i allsköns statistik. Nån gång i 11-12-årsåldern gjorde jag till och med en handskriven bok med fakta om alla ligalagen och samlade en hel del statistik. (Samma form av laginformation har jag sen gjort om, lite mer avancerat, på min hemsida. Kolla gärna in den, jag är riktigt stolt över den, faktiskt.) Jag hade också ett kartotek med över 1000 engelska fotbollsspelare. Nördigt? Tänk bara om man hade haft tillgång till all den information man kan få via Internet idag...

Under några år satt jag ofta vid skrivbordet med papper, penna och tärning och lekte att jag var manager för ett eget lag, där jag köpte och sålde spelare, spelade matcher och sakta, men säkert klättrade i seriesystemet. Laget hette Clitheroe United FC (en mindre stad i nordvästra England) och dräkterna var - av nån anledning - halva röda och halva blå.

Detta enorma intresse höll i sig fram till 18-årsåldern, men sen falnade elden. Det var i samma veva som musik, kompisar och tjejer blev mer intressanta. Detta gjorde att jag faktiskt inte har nåt minne av att Everton vann två ligatitlar i mitten av 80-talet. Jag kan inte förstå det, men jag har verkligen inget minne av det...

Men visst har intresset funnits där hela tiden, åtminstone på sparlåga. När EA Sports kom med sitt "Football Manager" blev det en liten flashback till de tidiga tonårens managerlek i datoriserad form.

Idag följer jag med i ligaspelet, kollar resultat och tabeller. Jag gläds när det går bra för smålagen. De fyra stora (Arsenal, Chelsea, Liverpool och Manchester U) bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Det är roligare med uppstickare och såna som harvar år ut och år in. Jag har så många småfavoriter, kanske för att jag lärt mig en del om dem genom jobbet med hemsidan.

Men visst hade det varit roligare om Tipsextra fortfarande hade funnits. Visst hade det varit roligt att sätta sig i en fåtölj iklädd en klyschig nätbrynja... (okej, inte det sistnämnda då)... men i alla fall lägga sig i TV-soffan på lördagseftermiddagarna och njuta av lite kamp, lite nostalgi och framför allt god underhållning.

När jag nu, några dagar senare, skriver klart denna blogg har jag hunnit se en del av jubileumsprogrammet på SVT. Nostalgifaktorn var hög. Gästen Erik Niva, journalist på Sportbladet, imponerade mycket. Jag konstaterade också att jag saknar den gedigne Bosse Hansson. Den klassiska matchen från 1978 mellan Manchester U och West Bromwich, som jag givetvis minns rätt väl från den tiden det begav sig, var rolig att se. Vilka lirare! Jag säger bara: Laurie Cunningham! I programmet blev jag även påmind om gamla profiler, typ Ken Hibbitt, Trevor Francis, Phil Neal, Charlie George, Joe Jordan, Bryan Robson, Ian Rush och många, många andra som en gång i tiden fyllde mina lördagseftermiddagar...

Prioriteringar vid mjölkinköp

Det händer ju att man måste köpa lite mjölk ibland. Givetvis kommer vi aldrig upp i de mängder som broschans familj står för, men det blir mer och mer även för oss. Under mina inköpsräder har jag kommit fram till att vissa saker är viktiga att tänka på när man köper mjölk. Därför kollar jag alltid följande saker:
1. Att det är mellanmjölk (som inte har läckt, förstås)
2. Att den har acceptabel hållbarhet (klart man köper mjölk som inte går ut samma dag)
3. Att den är ekologisk (bra för miljön och definitivt värt den extra kronan)
4. Att den kommer från Norrmejerier (klart man köper lokalproducerat)
5. Att den inte har kontrollnummer 10012 (eftersom mjölken från denna leverantör, av någon anledning, ger mycket sämre skum när man gör cappuccino)

Joråsåatteh...

Flyttbestyr

Helt plötsligt var det dags. Idag flyttade jag mitt kontor från Kyrkcenter i centrala Piteå till Margretelund i Öjebyn. Piteå stadsförsamling och Piteå landsförsamling ska ju slås ihop vid årsskiftet. Orsakerna till detta är väl lite grumliga, men jag tror och hoppas att Gud kommer att göra nåt bra av det hela.

Förberedelserna och planeringarna har pågått rätt länge, men ändå är det lite svårt att urskilja konturerna av vad det ska bli. Nu har det i alla fall blivit skarpt läge med rockader av arbetsrum. Jag hamnade då, som sagt, i Öjebyn. Det känns onödigt långt, ca 6 km längre än förut. Det känns inte riktigt bra, vare sig av ekonomiska eller miljömässiga skäl. Jag ska dock jobba över hela församlingen. Det känns onödigt stort och risken är stor att vi kommer för långt från församlingsborna. Jag är en präst som vill jobba i ett sammanhang som jag kan greppa någorlunda. Jag vill helst känna mina församlingsbor och jag antar att de också vill känna sina präster. Vad mina arbetsuppgifter kommer att bli vet jag inte, men jag hoppas och planerar för att jag kan fortsätta med bibelstudierna.

Det här kanske låter lite negativt, men det behöver det inte vara. Oron finns där, förstås, men samtidigt tror jag nog att det blir bra i slutändan, åtminstone om Gud får vara med i formandet av den nya församlingen.

Till de största fördelarna hör att jag får eget arbetsrum (no offence Linnéa, jag har trivts kanonbra med dig, but you know...) och att jag får många nya, duktiga arbetskamrater. Det ser jag nog mest fram emot.

Små sportkommentarer

Den senaste tiden har jag samlat på mig några bloggbara ämnen inom sportens värld. Här kommer de:

1. Robin Söderling fick tennisarmbåge för några veckor sedan. Så passande, eftersom han är just tennisspelare. Givetvis går hjärnan igång och funderar på andra passande idrottsskador:
- brottaren Martin Lidberg får brottaröra
- seglaren Fredrik Lööf bryter båtbenet
- travkusken Stig H Johanssons häst bryter skenbenet
- bowlaren Tomas Leandersson får nackspärr
- trestegshopparen Christian Olsson får örsprång
- hockeyspelaren Håkan Södergren får mjäll-thugg

Hmm... så roligt kanske det inte var ändå... ;-/

2. Erik Hamrén blev utsedd till ny förbundskapten i fotboll. Det känns riktigt bra och spännande. För det första verkar han vara mycket glad och sympatisk människa. Det skadar inte. För det andra känns det väldigt roligt att testa ett nytt och fräscht spelsystem, att gå från 4-4-2 till nåt som benämns 4-2-3-1. Spännande!

3. I Sportspegeln härom söndagen blev det en debatt kring kampsporten MMA (som tydligen står för "Mixed Martial Arts"). Men jag tror egentligen att MMA är det kvävda ropet efter mamma.

Nästan som Berlinmuren

Det var värst vad det blev svårt att få igång ett kontinuerlig bloggande igen. Det ligger tyvärr lite i "Ann O Nym"s kommentar att det kanske är "Treveckorsregeln" som gäller för denna blogg. Till och med detta är ju överskridet. Men sanningen är ju den att det är fullt upp och då är inte bloggandet särskilt högt prioriteterat. Sunt tycker jag, men samtidigt lite tråkigt. Men ju längre man väntar med att återuppta skrivandet, desto svårare blir det. Bloggar man ofta kan man ju alltid slänga in en kort glimt från vardagen, eller så, men när tiden går känns det som att det borde vara nåt lite mer seriöst när man väl sätter sig vid tangentbordet. Då blir det nästan ett hinder, särskilt när tiden och orken inte riktigt räcker till.

Det blir nästan som Berlinmuren. Ja, det är ju idag 20 år sen den föll. Den kan stå som symbol för mycket. Jag tror att många människor lever nära personliga Berlinmurar, och att det finns en hel del saker som hindrar oss från att verkligen leva i frihet.

I helgen fick jag dock andas denna frihet. Vi hade en "Kairos New Wine"-konferens på Storstrand. (Talare var Carl-Erik Sahlberg, Bob Payne och Simon Allaby). Det var fantastiskt bra, verkligen välsignat, med god biblisk undervisning, teori och praktik, skön gemenskap över församlingsgränserna och med en tydlig närvaro av den Helige Ande, med en profetisk touch och känsla av frid, glädje, styrka och framtidstro som tydlig eftersmak. Det här var precis vad jag behövde just nu, att den Helige Ande på nytt fick röra vid mitt hjärta och föra mig tillbaka till enkelheten i tron, till grunderna, till en nytändning, till en fokusering på de möjligheter som finns i Guds rike, till det som är viktigt i min kallelse som präst och det som jag verkligen tror är viktigt för att kyrkans Berlinmur ska kunna raseras för människor som ännu inte funnit Jesus, med relevans, befrielse, kraft och förundran över Guds närhet och omsorg.

Tredagarsregeln

Jag gillar när man inom populärkulturen använder kristendomen, Bibeln och liknande, på ett roligt, intelligent och genomtänkt sätt, utan att vara vanvördig. Förra veckan upptäckte jag följande episod på TV. (Men först en liten förklaring)

En av de roligaste serierna på TV just nu är "How I Met Your Mother" som går på TV3 och TV6. Handlingen beskrivs av Wikipedia på följande sätt: "Serien handlar om Ted Mosby som berättar för sin son och dotter om händelserna som ledde till hur han träffade deras mamma. Teds berättelse börjar med när hans bästa kompis, Marshall Eriksen, avslöjar att han tänker fria till sin flickvän, Lily Aldrin. Just i det ögonblicket slår det Ted att han måste sätta fart om han också vill finna den rätta. Hans vän, Barney Stinson, hjälper honom med denna stora uppgift. Barney har dock en del ovanliga åsikter och förslag om hur man träffar tjejer. När Ted möter Robin Scherbatsky är han säker på att det är kärlek vid första ögonkastet och att hon är hans framtida livspartner. Men livet är inte alltid så lätt..."

Hursomhelst. Avsnittet jag såg förra veckan handlade om "tredagarsregeln", vilket innebär att även om man lyckas få ett telefonnummer från en intressant person, så får man inte ringa förrän på tredje dagen. Ted hade just fått telefonnumret av "Holli" vid bardisken. När han kom tillbaka till bordet där vännerna sitter utspelar sig följande intressanta dialog som verkligen hade finess:

Ted: Vet ni vad jag ska göra? Ringa henne. Genast! Jag ska köra det där "Minns du mig? Det var så länge sen". Det är kul eftersom vi nyss sågs.

Barney: Du kan inte ringa henne. Du måste vänta tre dagar med att ringa en kvinna. Såna är reglerna!

Ted: Barney, den regeln är föråldrad. De vet exakt vad du håller på med.... Hey, jag har en ny regel. Den är lite knäpp, men jag kallar den "Gillar du henne, så ring henne!"

Barney: Ursäkta mig, kan du ta det där igen? Jag talar inte "får-aldrig-napp-språket".

Ted: Tredagarsregeln är vansinnig. Jag menar, vem kom på den egentligen?

Barney: Jesus!

Marshall: Barney, gör inte så här. Inte med Jesus!

Barney: Allvarligt. Jesus startade hela "vänta-tre-dagar-grejen". Han väntade tre dagar med att komma tillbaka till livet. Det var perfekt. Om han bara väntat en dag hade många människor inte ens hört att han hade dött. De skulle säga: "Hey, Jesus, hur är läget?". Och han antagligen, typ: "Hur läget är? Jag dog igår". Då skulle alla säga: "Öh, du ser rätt så levande ut, mannen!" Då skulle Jesus få förklara hur han återuppstod och att det var ett mirakel. Då skulle de han pratade med säga: "Okej, visst, om du säger det så, polarn"

Robin: Wow, vad styltig dialogen från förr i tiden låter nuförtiden.

Barney: Och han skulle aldrig komma tillbaka på en lördag. Alla är upptagna med att ansa skägget och annat. Nej, han väntade det exakt rätta antalet dagar: tre!

Ted: Okej, jag lovar att vänta, bara du slutar prata.

Barney: Plus att det är söndag och då är man redan i kyrkan och sörjer att Jesus är död och då - BAM! - kommer han genom bakdörren, springer fram längs mittgången, alldeles till sig. Det var förresten då - bara så att ni vet - då han uppfann "High five". Tre dagar, Ted. Vi väntar tre dagar med att ringa en kvinna, därför att det är så länge Jesus vill att vi ska vänta. En sann berättelse!

Äntligen!

"Äntligen!" är inte enbart det ord som Gert Fylking brukar använda i litteraturnobelpristagarsammanhang (och som Peter Englund så mästerligt förekom detta år genom att själv utbrista "Äntligen!" när han kom ut ur sammanträdesrummet i Börshuset i Gamla Stan. Det visar på en stor portion välbehövlig humor i dessa sammanhang).

"Äntligen!" kan jag även säga om:

1. Jag bloggar igen efter en torrperiod på dryga två veckor.
En av orsakerna är:

2. Datorn är ledig här hemma. Det är den nästan aldrig.
Detta faktum gör att:

3. Jag snart kommer att köpa en bärbar dator.
och:
4. Aktivera det bredband som legat och väntat sen i maj.

"Snart" är dock rätt så relativt... men det är klart närmare än för några dagar sen.

Jag hoppas att jag i morgon bitti även kan säga "Äntligen!" om:
1. Jag kom mig i säng före midnatt.

2. Jag läste några sidor i nån bok (utan att somna).
3. Elias sov en hel natt utan att vilja ha välling.
4. Jag vaknade utvilad.

Kyrkovalet - epilog

Det hör väl till god ton att göra bokslut i en så pass viktig ombloggad fråga som kyrkovalet. Min känsla efter hela spektaklet är besvikelse. Jag hade verkligen hoppats på ett större genomslag för de opartipolitiska alternativen. Visserligen fick POSK två mandat i vårt kyrkofullmäktige, men de får inte plats i kyrkorådet och får därmed svårare att direkt påverka. Däremot är de själva, enligt rapport, nöjda med resultatet. Visserligen ökade Frimodig kyrka en hel del, men jag hade hoppats på mer. Men kanske är det så att vi måste se det ännu mer långsiktigt. Det blir i alla fall en bättre plattform att stå på inför kommande kyrkoval (vilken form de nu får).

Samtidigt har man verkligen kunnat skönja rädslan hos de etablerade partierna att tappa makten till uppstickarna. Det har varit insändare, ledarskribenter och partipiskor i skilda kulörer och de flesta har angripit de nomineringsgrupper som vill vara obundna partipolitiken och på ett tydligare sätt vill verka för kyrkans framtid. Rädsla var ordet.

En kort reflektion: en av valets huvudfrågor blev frågan om samkönade äktenskap. Det är egentligen mycket märkligt, eftersom den frågan avgörs av sittande kyrkomöte endera dagen, inte av de som det svenskkyrkliga folket valde häromdagen. Kan det månne handla om populism?

Därmed stängs ämnet för denna gång, I suppose (eller kanske "i soppåse", för att sammanfatta min känsla)

Epilog: Däremot får vi inte glömma bort Guds roll i sin kyrka. Han har makten och förmågan att komma med en efterlängtad förvandling. Som det står i Jesaja 35: "Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken. Förbränt land skall bli till sjö, törstande mark till källsprång". Nu får vår bön vara att vår kyrka förändras inifrån i första hand och att vi själva står till Guds förfogande att själva förändras och vara en del i denna förändring, att "den öppna folkkyrkan" (denna klyscha) också fylls med ett härligt innehåll från vår levande Gud.

Jag är ett nätcasino

Det är ju trevligt att jag kan vara till förnöjelse, utan att ens vara närvarande. "Vad menar du?", kanske du undrar. Jo, jag fick veta att en vän till mig hade garvat en halvtimme (typ) när det plötsligt i en reklampaus i Kändisdjungeln (hur nu nån kan se det programmet) plötsligt kommer en uppenbarelse att jag är ett nätcasino.

Va?

Jojasajustdeatt... äh, kolla in http://www.svenbertil.com/ så förstår du...

Av alla namn... haha...

Det kanske vore på sin plats med lite royalty.

Kyrkovalet

På söndag är det dags för årets kyrkoval. Det känns otroligt viktigt för egen del, inte bara för att det handlar om min (jordiske) arbetsgivare. Nej, det är även ett viktigt val för Svenska kyrkans framtid - och för enheten inom kristenheten både i vårt land och i den världsvida kyrkan. Det är alltför mycket som på senare år dels handlat om förändringar i den yttre organisationen, på bekostnad av den inre förnyelsen, dels beslut i olika riktningar som visar att Svenska kyrkan fortfarande går i statens ledband, trots att vi i grunden är en frikyrka sen år 2000. Det är hög tid att Svenska kyrkan befrias från partipolitiken och vågar vara kyrka!! Det är min bestämda åsikt.

Det innebär att jag personligen kommer att rösta på något av de opolitiska alternativ som finns. Jag är oerhört glad att POSK (Partipolitskt Obundna i Svenska Kyrkan) ställer upp för första gången här i Piteå. De har dessutom lyckats få tag på några riktigt bra personer. Jag hoppas och ber att de ska kapa åt sig en rejäl del av rösterna, så att de kan komma in och röra om i grytan i Piteå församling. När det gäller valen till Stiftsfullmäktige och Kyrkomötet är det ingen tvekan om att Frimodig kyrka får min röst, främst för att de har ett tydligt program och vill att kyrkan ska våga vara kyrka. Från deras hemsida citerar jag: "FRIMODIG KYRKA anser att Svenska kyrkan alltmer har tappat sin frimodighet som kristen kyrka. Vi vill att Svenska kyrkan ska visa en större hängivenhet till Jesus och en ökad kärlek till Bibeln, samtidigt som man är öppen mot alla människor. Självklart skall Svenska kyrkan, precis som andra trossamfund, styras utan inblandning av politiska partier."

Många av partie... förlåt nomineringsgrupperna har rätt så ytliga valfrågor, om du frågar mig. Ta bara begreppet "Öppen folkkyrka". Det är en gigantisk floskel, för vad menar man egentligen? Kyrkan står redan nu öppen för alla som vill. Den stora frågan är om det är en folkkyrka i betydelsen att folket bestämmer vad som ska förekomma i kyrkan, eller är det Guds kyrka som är öppen för hela folket. Här svävar alltför många på målet anser jag. Glöm inte heller att den kyrkan som ska vara öppen för alla även måste ha ett innehåll. Många av de floskler som levereras handlar om yttre (i och för sig inte helt oviktiga) saker, men det är kyrkans inre liv som har burit kyrkan genom seklerna. Dagens krympande kyrka behöver mer Jesus, kort sagt! Budskapet är detsamma, men formerna måste förnyas och hänga med sin tid. Där ligger utmaningen. Förändring inifrån!!

Jag har tidigare halvt om halvt utlovat en analys av de olika parti... förlåt nomineringsgruppernas program, men jag måste backa från det. Det finns alltför mycket att kommentera och jag ids helt enkelt inte. Det viktigaste med detta val är att kyrkan måste få vara kyrka. Det kan vi inte vara om partipolitiken fortsätter. (Jag måste dock tillägga att det givetvis finns många bra personer som engagerat sig via de politiskt färgade nomineringsgrupperna, men det är ju ingenting som säger att de skulle vara diskvalificerade att ställa upp för en opolitisk lista.)

Ett par läsvärda bloggar i ämnet
Min kollega och vän Pär Parbring skriver många kloka saker i sin blogg "Teolog i norr" under rubriken "Varför jag tycker att partipolitiken ska bort i Svenska kyrkan", dels ur ett historiskt perspektiv (del 1) och ett bibliskt-teologiskt perspektiv (del 2). Det är mycket god läsning. Dessutom utlovas en tredje del som ska behandla vad detta innebär för partipolitiken i Svenska kyrkan.

En annan läsvärd man är Stig Strömbergsson. Läs gärna hans blogg om till exempel Piteå-Tidningens debatt inför kyrkovalet. Han har fler insiktsfulla tankar om kyrkovalet. Sök dig fram i menyn.

Länkar till de olika nomineringsgrupperna
Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Det finns 14 nomineringsgrupper och 2377 personer som kandiderar till kyrkomötets 251 platser. Här är länkarna till dessa 14 i bokstavsordning:
Arbetarepartiet Socialdemokraterna
Centerpartiet
Frimodig kyrka
Folkpartister i Svenska kyrkan
Kristdemokrater i Svenska kyrkan
Kyrklig samverkan i Visby stift (saknar webbsida)
Miljöpartister i Svenska kyrkan
Moderata samlingspartiet
Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan
Skanör-Falsterbo Kyrkans Väl
SPI Seniorpartiet
Sverigedemokraterna
Vänstern i Svenska kyrkan
Öppen kyrka

(Om du funderar på vilka kandidater du har att välja på just i din församling. Klicka här och leta dig fram.)

Undersökningar
Det har gjorts (minst) ett par olika läsvärda undersökningar där man frågat kandidaterna vad de egentligen står för. Läs dem gärna för att kunna jämföra svaren och skapa dig en bild av vad som förenar och vad som skiljer:
Svenskakyrkan.se
Svenska Evangeliska Alliansen

Stefan Gustavsson, generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen, kommenterar denna sistnämnda undersökning i artikeln "Teologisk vilsenhet bland kandidaterna till Kyrkomötet". Läs även Dagens kommentar om detta, under rubriken: "Synen på Jesus, Bibeln och kyrkan skiljer kandidaterna åt".

Test
Tyvärr har jag förgäves försökt hitta nån form av test som kunde ha hjälpt dig att få klarhet i hur just du ska rösta. Jag gjorde en sån själv för rätt många månader sen, men jag hittar inte igen den. Skicka gärna länken om du råkar känna till nån sån test.

Till sist
Glöm inte bort att rösta på söndag 20 september i en vallokal nära dig. Hur du sen röstar ska du givetvis bestämma själv, men min önskan är i alla fall att du tänker efter om partipolitik verkligen hör hemma i ett fritt trossamfund...

(Kom förresten gärna med kommentarer, men jag tänker inte debattera ämnet, bara så att ni vet)

Allt för missionen

Ikväll hade personalen i Piteå stadsförsamling en kombinerad surströmmingsfest och avtackning för en som gått i pension. Surströmming hör väl inte till mina favoriter direkt, så fokus för mig låg på del två. Vi som inte åt surströmming fick "nöja oss med" rostbiff, skinka och potatissallad. Inte så dumt alls. Men mitt i maten började min kyrkoherde utmana mig. Han frågade hur mycket jag skulle ha för att äta en klämma. "Jaa....", svarade jag och drog på svaret innan jag formulerade fortsättningen, "hur mycket är ni beredda att lägga till missionen för att få mig att äta en?". Fort utlovades femhundra kronor. "Nja", sa jag, "om ni kommer upp till tusen kronor så kommer jag att äta". Det gick lite trögt, men till slut kom de upp till nämnda nivå. Då var det bara att bita i det sura äppl... strömmingen som lades upp framför mig, med lök och potatis på en bit tunnbröd. Vad de inte visste var att jag hade kunnat göra samma manöver för hundra kronor också. Helst avstår jag ju, men vad gör man inte för missionen? Jag tycker inte det är speciellt gott, äter hellre annat, men det är inga större problem att äta en klämma. Och framför allt: när arbetskamraterna lägger tusen kronor till missionen så kan man nästan göra vad som helst...

Predikstolsbyte

Idag hade vi nånting som kallas "predikstolsbyte". Det var rätt tungt att spetta loss den anrika holken på väggen i Piteå kyrka, men... ;-)

Nej, det handlade om att ett antal präster och pastorer fick predika i något annat samfunds kyrka, allt i enhetens anda. Tanken är att det här ska bli årligen återkommande, just denna söndag när temat är "Enheten i Kristus". Jag tycker själv att det är en jättebra idé (inte bara för att det faktiskt var mitt förslag). Det markerar nåt viktigt, nämligen samhörigheten bland Guds folk.

Jag hade själv förmånen att predika i Strömnäskyrkan, där Pingstkyrkan huserar numera. Det blev en härlig gudstjänst, med lovsång, predikan, bön, nattvard och efterföljande kyrkkaffe. Allt blev ytterligare ett bevis på att vi hör ihop, trots att vi sätter olika etiketter på varandra. Jag känner verkligen ett syskonskap och upplever att de gör detsamma. Enligt deras utsago kom det fler folk än vanligt till Strömnäskyrkan och enligt rapporter var det ovanligt många i "min" kyrka också, där pingstpastorn Kjell-Göran Westerberg gästpredikade. Jag tror det här är ett vinnande koncept, värt att upprepas och gärna utökas till att omfatta alla församlingarna i Pitebygden.

Om du vill kan du läsa dagens predikan på min hemsida.

Ingen valdebatt = uselt

Kyrkovalet närmar sig. Det kommer in rätt många på Pastorsexpeditionen för att förhandsrösta. Det är bra. Bra att folk röstar.

En sak jag däremot saknar, åtminstone här i Piteå, är en rejäl valdebatt. Visst var det en valupptakt härom lördagen, men det var ju bara för de närmast sörjande och för de som passerade, för folk på språng. En välarrangerad valdebatt i t ex Kyrkcenter skulle verkligen kunna lyfta fram vad de olika partie... förlåt nomineringsgrupperna står för, vad de vill verka för. Deras valprogram innehåller lite väl mycket floskler anser jag. Kanske jag skriver om det en annan dag, vi får se.

Det är valnämnden (bestående av företrädare för de etablerade parti... förlåt nomineringsgrupperna) som bestämmer hur kyrkovalet ska marknadsföras här på lokalplanet, i kommande Piteå församling. De har inte prioriterat någon debatt. Varför? Jag har några teorier:
1. De är rädda för att bli ställda mot väggen, med betoning på ställda, av frågvisa och engagerade församlingsbor.
2. De etablerade partie... förlåt nomineringsgrupperna är rädda för att de nya - i vårt fall POSK (Partipolitisk Obundna i Svenska Kyrkan) - ska få komma till tals. Det är ju ingen tvekan om att alltför många röstar av slentrian på något av de etablerade partierna. Om folk förstod vad de opolitiska alternativen står för, tror jag att fler skulle rösta på dem.
3. De är oroliga för att framstå som gubbiga och gummiga i jämförelse med andra.

Nej, jag tycker det är svagt att det inte blir nån valdebatt. I det närmaste uselt.

Utsidan och insidan

Det är i och för sig några dagar sen nu, men jag måste nämna två händelser i Piteå i lördags. Först medverkade jag tillsammans med min kör, Support Choir, på en valupptakt inför Kyrkovalet 20 september (du ska väl rösta?!!). Det var bra grej för att göra piteborna uppmärksamma på detta alltför bortglömda val. En annan smart grej är förresten att fyra av stadens taxibilar gör reklam för Kyrkovalet. Alltid lockar det nån att rösta...

Tanken var att alla partiern... förlåt, nomineringsgrupperna skulle få några minuter på sig att berätta vad de står för. Sen fick företrädarna för de olika parti... förlåt, nomineringsgrupperna... några frågor av moderatorn (intressant namn i detta sammanhang... tänk om det hetat typ socialdemokratorn) Robert Bergman. Han skötte det med den äran.

Jag vet väl inte om denna valupptakt gav så mycket egentligen, inte personligen i alla fall. Kanske mest för att jag hade fullt upp att hålla ordning på barnen. Men jag fick i alla fall med mig en bunt med information från de flesta part... förlåt, nomineringsgrupperna som jag ska försöka kommentera lite framöver. Eventuellt.

Jag hör till dem som är oändligt less på att statskyrkosystemet inte är borta än. Det är givetvis därför jag raljerar lite.

Här i Piteå har vi äntligen fått ett alternativ i alla fall: POSK - Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan. Ingen tvekan vilka som får min röst. Och då spelar det ingen roll hur bra personer det än är i de etablerade parti... förlåt, nomineringsgrupperna. Partipolitiken måste bort från Svenska kyrkan! Det bästa vore rena personval, alternativt opolitiska sammanslutningar som driver tydliga kyrkliga frågor.

(Till min glädje fanns även Frimodig kyrka på plats, även om de inte ställer upp på lokalplanet här i Piteå.)

Men allt detta handlar ändå bara om utsidan. På kvällen var det dags för insidan. Jag och min kusin Michael som var på besök åkte till Storstrand för att höra på Frank och Simon Ådahl. Vi var väl rätt så tveksamma att åka, eftersom vi båda var trötta och rätt sega. Vi höll på att vända i första korsningen faktiskt. Men tack och lov att vi inte gjorde det! Vilken fantastisk stund. Självklart visste jag att bröderna Ådahl är jättebra på den musikaliska biten, men det viktigaste var ändå allt som de sa. Simon hade ett fantastiskt budskap, enkelt, rakt, genomAndat, en riktig evangelist. Det var ord med skärpa, ord från Gud som lämnade efter sig en så skön känsla inombords att det sitter i fortfarande.

Det är detta som kyrkan behöver! Vi behöver byggas upp från insidan - och det kan inga nomineringsgrupper, vare sig de är politiska eller opolitiska, åstadkomma. Det kan bara komma från den Helige Ande! Ord direkt från Gud in i mitt hjärta. Profetiska ord. Ord som berör! Tack gode Gud, för att vi kom oss iväg!! :-D

I täcken och dimma

Oj, vilken seg morgon. Jag var långt borta i täcken och dimma. Men till slut, när Elias vaknade, fick jag hjälp att kvickna till. Då ropade han nämligen från sin säng, två meter bort, med morgongroggig röst:
- Pappa!
- Jaa?
- Pappa!
- Jaa?
- Pappa!
- Jaa?
- Pappa!
- Jaa?
- Pappa!
- Vad är det?
- Du kan inte ta mig. Hehehehehehehehehe.

När särskrivning kan vara ett alternativ

Jag är rätt petig när det gäller språket. Visst kan även jag misslyckas, men jag har till och med svårt för att sms:a utan fullständig meningsbyggnad. Särskrivning tillhör de saker jag inte gillar, men ibland kanske det ändå vore ett alternativ. Jag tänker närmast på att jag i förra veckan var in på Sankt Josefs katolska församling i Luleå för att jag letade efter telefonnumret till den sympatiske katolske prästen. Jag hamnade då på en sida som visade programmet för den kommande veckan. Vid första anblicken tyckte jag att det stod KONKURS med stora bokstäver. Va? Har församlingen gått i konkurs?, blev min första tanke. Nej, sen såg jag att det var ett i före. IKONKURS. Vad handlar det här om?, undrade jag aningen förvirrat. Är det en ny applikation till iPhone, modell "iKonkurs"? Sen gick det upp ett gammalt hederligt iLiljeholmens: De ska ju ha en kurs i att måla ikoner. Det var så IKONKURS skulle utläsas.

Kanske vore särskrivningar att föredra ibland ändå?

... fast...

... näeee!!

Jag saknar dig

Idag har Magdis börjat om efter semestern. Det innebar att Elias varit på "dagis" och Caroline på "fritids". Det fanns nog ett uppdämt behov av att leka med andra, eftersom förväntan var stor. I morgon börjar skolan om efter sommarlovet och för Caroline är det andra klass som gäller. Hon tog förresten hål i öronen igår. Det märks på många sätt att hon håller på att vara stor. :-D

När jag hade hämtat Caroline från "fritte" idag körde vi den vanliga vägen hemåt. Men se det gick inte. Helt plötsligt var vägen avstängd, så vi fick vända om och ta en annan väg. Orsaken var att det pågår en filminspelning på den större väg som ligger ca 20 meter ifrån oss. Själva inspelningsplatsen är kanske 50 meter bort. De var tvungna att stänga av vägen, eftersom det var en scen med en trafikolycka. Långfilmen heter "Jag saknar dig" och bygger visst på en bok med samma namn, eller snarast dubblerat "Jag saknar dig, jag saknar dig!"

Elias tyckte det var häftigt när det kom dit både polisbil och ambulans. Det pratade han länge om. När jag sen nattade en utmattad Elias strax efter sju hördes då och då genomträngande skrik från olycksplatsen. Tur att det bara blir på film. Synd förresten att de inte behövde statister. Det var visst en ungdomsfilm, sas det. Tack för det! ;-)

Premiären är om ett år, så det kanske är läge att se den och särskilt spana om vårt hus syns i bild... :-)

Inte speciellt lyckad översättning!

Det torde väl vara allom bekant att direktöversättningsfunktion, typ Google Translate, inte är speciellt lyckat. Idag fick jag ytterligare ett bevis på detta när jag sökte efter material till ett kommande bibelstudium. Jag hittade en sida som jag började läsa, men jag var snart tvungen sluta, för jag förstod inte speciellt mycket, både på grund av ämnet som sådant och - kanske framför allt - den misslyckade direktöversättningen. Ni ska få ett exempel från Bibelns två första verser:

"I början guden skapade himmlen och jorden. Och jorden var bildar without och annullerar; och mörker var på vända mot av det djupt. Och anden av guden som är rörd på vända mot av, bevattnar."

(Originalet lyder, enligt 1917 års översättning: "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet").

Ett annat - och kanske ännu roligare - exempel är från 1 Mosebok 3:15, där ormen får sin dom av Gud och där vi också ser första förutsägelsen om Jesus: "och mig ska satt enmity mellan theen och kvinnan och mellan thy kärnar ur, och hon kärnar ur; den mörbultar thy huvud och thou shalt blåmärket hans häl".

(Originalet lyder, enligt Svenska Folkbibelns översättning: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.”)

Ja, det blev några gapskratt vid denna läsning, men när jag sansat mig kunde jag inte låta bli att tänka på hur viktigt det är med en rätt bibelöversättning, så att Guds budskap blir så tydligt som möjligt! (Det är för övrigt av den anledningen jag inte citerat från Bibel 2000, som lyckats bluddra bort både den Helige Ande i första exemplet och avkomman som en person - Jesus - i det andra...).

Aningen avvaktande

Häromdagen hade jag köpt Aftonbladet (enbart för att få "Ligabibeln" - en hyfsad genomgång av lagen inför den engelska fotbollssäsongen). Men det är ju självklart att man bläddrar igenom resten också. Jag kom fram till en riktigt bra intervju med Jan Guillou, en man som jag beundrar faktiskt, inte bara som författare och journalist. Han är bra, kort sagt! Hursomhelst: När jag sitter där och läser kommer Elias och sätter sig bredvid mig. Då utspelar sig följande dialog:
- Vem är det där?
- Jan Guillou
- Jan Guillou?
- Jaa.

[paus]
- Vem är det där?
- Jan Guillou
- Jan Guillou?
- Jaa.

[paus]
- Vem är det där?
- Jan Guillou
- Jan Guillou?
- Jaa.
[paus]
- Vad är det där?
- Det är hans skjorta.
- Jaha
[paus]
- Är det där en klocka?
- Jaa

- Har han armar?
- Jaa
- Jag tycker han är läskig!

Sola gratia

På Facebook hade en gammal vän skrivit: "Vad har vi gjort för att förtjäna detta väder, tänkte hon lutherskt...?"

Det är ju ofta som Martin Luther får skulden för mycket av det svenska nedärvda livsförnekandet. Det intressanta med vännens fråga är att den riktige Luther antagligen skulle ha svarat: "Sola gratia" - Det är nåden allena!

Och plötsligt öppnades en ny betydelse av frasen "Sola gratia": Det är ju bokstavligen gratis att sola! :-D

Hur är oddsen?

Idag sammanföll några jubiléer på ett märkligt sätt. Först och främst fyller min käre far 68 år. Sånt håller man givetvis koll på, men jag är ju samtidigt "nalta eljest", så jag försöker även hålla koll på när mina närmaste firar jämna tusental dagar. Och just precis denna dag "fyllde" både en moster 28000 dagar och vår dotter Caroline 3000 dagar. Hur är oddsen för att dessa tre händelser inträffar samma dag? Antagligen skulle jag enbart på en satsad tia kunnat flytta till Holland och byta efternamn till Vermeugen.

Elias är för övrigt bara fyra dagar från 1000.

För att fira detta har nämnda personer + min mor och ytterligare en moster varit här hos oss idag. Som vanligt väldigt trevligt. Och gott. Tårta är aldrig fel. Inte kyckling med ädelostsås heller.

Carolines dopdag

Idag var det Carolines dopdag. Det är åtta år sen hon döptes i Lycksele kyrka - och det tycker vi är värt att uppmärksamma, åtminstone inom familjen. Således har vi ikväll tänt hennes dopljus, inmundigat varsin vaniljmunk och tittat på videofilmen från hennes dop. Firandet är alltså i all enkelhet, men det känns ändå viktigt.

Igång igen

Så var semestern slut för den här gången. Märkligt nog har jag inte gruvat mig nästan nånting för att börja om att jobba den här gången. Kanske för att jag är så nöjd med min sommar. Jag är i och för sig inte speciellt väderberoende, men jag är glad över det fina vädret vi haft. Och ännu viktigare är allt vi har gjort tillsammans. Det mesta är nog rapporterat här, men jag vill delge er den senaste episoden med Elias.

Följande inträffade härom morgonen. Det var lite väl tidigt, i alla fall inte dags att stiga upp än. Elias började vakna till och snurra runt bredvid mig i sängen. Jag tänkte att han kanske skulle komma till ro om jag la min arm över honom. När jag gjorde det hörde jag bara en grymtning: "Släpp mej, tjockis!" Okej, okej, jag fattade vinken. I stället la jag täcket över honom så att han skulle slippa frysa. Då fick jag mig en klockren vänsterkrok i fejset! Jag kunde inte annat än skratta åt hans temporära morgonhumör. Efter en stund somnade han om och sen var han hur glad som helst när vi vaknade nån timme senare.

Men som sagt: nu är det slut på semestern. Nu gäller det att smyga sig upp på morgonen så att man inte väcker den sovande familjen. Det verkar bli en hyfsat lugn början, vilket alltid är bra efter en ledighet. Många av tankarna är redan inne i planeringen inför höstens bibelstudier, samt funderingar över framtiden i de snart sammanslagna församlingarna. Det förstnämnda känns mest angenämt!

Nej, nu är det dags att sluta blogga och försöka vända tillbaka dygnet.

Post Scriptum en dag senare: Jag glömde skriva Carolines kommentar till att jag skulle börja jobba igen: "Men pappa, du har ju knappt varit ledig nånting". "Säg det till min chef", svarade jag med ett leende...

Ta vara på kraften

När vi under förra veckan reste till Sundsvall lade jag märke till ett och annat. Här och var växer det upp vindkraftverk. Det tycker jag är mycket bra. Det kanske inte är världens snyggaste byggnadsverk, men det är otroligt bra att kunna ta vara på de naturkrafter som finns gratis, är miljövänligt och aldrig tar slut.

Men jag märkte tyvärr att de väldigt många vindsnurror stod stilla och orsaken var knappast att det var vindstilla. Kanske berodde det på att de inte var klara för att tas i drift. Jag hoppas att det är svaret i alla fall, för det vore ju synd om såna där jätteinvesteringar (bildligt och bokstavligt) inte är tillförlitliga.

På hemvägen hälsade vi på en bekant till Magdalena som har en sommarstuga i närheten av Ullånger. De har ingen el i stugan, utan hade installerat solceller på taket. Mannen i huset berättade att de under sommarhalvåret är helt självförsörjande på el. (Okej, spisen var en gasolspis, men vadå...). Även här kände jag att det är så rätt att ta vara på den naturliga kraften. De hade även andra smarta lösningar för bevattning, där regnvattnet rinner via kedjor ner i rabatten. Samma sak här: de tar vara på det som kommer naturligt.

Nu ser jag slutet på min semester. Det har verkligen varit fem härliga veckor. Ingenting att klaga på när det gäller vädret. Jag har hunnit göra de saker jag velat och även gjort klart en del mindre projekt som blivit liggande. Men främst av allt: Jag har fått tid att vara med familjen. Jag har vilat och laddat batterierna. Nu gäller det även för mig att ta vara på kraften, den kraft som Gud kan och vill ge mig varje dag, både för egen del och i min tjänst som präst. Det handlar om att låta den Helige Ande, som det levande vattnet, flöda och alstra ström i turbinerna i mitt inre. Det handlar om att inte ro i egen kraft, utan hissa segel i Andens vind. Det handlar, kort sagt, om att ta vara på den kraft och de möjligheter som finns naturligt för en kristen.

Helgsmålsbön

I vårt rätt så kristofobiska samhälle (inte minst inom mediavärlden) finns det en överlevare, nämligen helgsmålsbönen på SVT. Inte så konstigt kanske, eftersom det brukar vara väldigt tama tillställningar. Ofta kan det (med lite undantag förstås) röra sig om klockringning och en vacker vy över ett landskap med en fin kyrka, ett meditativt musikstycke, en präst, typ, och - i bästa fall - läsning av söndagens text. Någon utslätad allmänmänsklig tanke kan eventuellt förekomma, men det är ytterst sällan som det bränner till. Det kan vara vackert, men inte nåt som berör mig. Det är kanske därför det överlever efter alla dessa år. Det är knappast något hot för "gemene medelsvensson".

Nu är jag dock rädd för att även Helgsmålsbönerna kommer att försvinna ur TV-tablån. Varför? Jo, för nu har jag, två lördagar i rad, sett och hört ett rakt-på-sak-budskap som verkligen varit nåt utöver det vanliga. Förra lördagen var det Frank Ådahl och igår brodern Simon Ådahl, som på ett personligt sätt tog upp centrala delar i den kristna tron och vittnade utifrån sig själva, sin tro, om hur viktig Jesus är som vår personlige Frälsare och som Vägen, Sanningen och Livet. De hinner, på fem minuter, få med så mycket livskraftig näring. Deras budskap var inga nyheter, egentligen, men samtidigt så modigt och härligt att höra. Fantastiskt bra och glädjande! Mer sånt! Se gärna länkarna vid respektive namn.

Att få däng av sonen

Halvvägs in i semestern är det dags att avge en liten rapport. I fredags var det Beach Party på Pite Havsbad. Det hade varit trevligt att vara där. Inte alls för festandet. Det är jag gärna utan. Nej, snarast för att få höra 60-talsfavoriterna Beach Boys. Jag gillar dem verkligen, särskilt stämsången. Att åka bil en solig sommardag med Beach Boys i stereon är verkligen sommar för mig. (Att vi sen körde ett par Beach Boys-covers i Preach Boys begynnelse är en annan historia).

Vi har även haft broschan (jo, det stavas så, åtminstone i vår värld) och barnen på besök ett par dagar. Alltid lika trevligt. Även om det bara var Caroline som fällde några tårar när de åkte, så kändes det ungefär likadant för mig. Det är för långt mellan gångerna vi ses, så är det bara. Vi hann bland annat med ett besök på Teknikens hus i Luleå igår. Garanterat en upplevelse för barn som är i rätta åldern. Det passar nog mellanstadiebarn bäst. Elias var i alla fall för liten. Det hindrade dock inte att vi ändå hade en trevlig upptäcksfärd tillsammans. Han gillade, enligt egen utsago, den stora tågbanan bäst.

Apropå Elias: Vi tramsade för några dagar sen med följande dialog:
"Du är en sötnos!"
"Nej, du äj en sötnos!"
"Nej, du är en sötnos!"
"Nej, du äj en sötnos!"
"Nej, du är en sötnos!"
[Elias dricker lite saft]
"Sluta! Jag djickej daps. Du måste sluta med de häj dumhetejna!"

Där fick jag!

Slutligen, apropå rubriken, fick jag däng av sonen tidigare idag när vi spelade krocket på Nintendo Wii. Grabben (2,5 år) vann alltså över sin stackars far. Och jag försökte verkligen vinna! När vi spelade andra gången höll han på att vinna igen, men en liten slutspurt hyfsade siffrorna... men ändå... :-)

En helt vanlig onsdag mitt i semestern

Här chockar jag med ytterligare ett blogginlägg. Det är kanske ett bevis på att den nödvändiga vilan håller på att infinna sig när orken och kreativiteten ökar.

Det är intressant och roligt att se och höra Elias framsteg. För en stund sen greppade han en bok ur bokhyllan här i arbetsrummet och läste med tydlig stämma: "Mannen gick uppför denna trappen nu". Jag tror inte riktigt det blev rätt, eftersom det var nånstans i mitten av "The New English Bible". (Ja, new och new... utgiven 1961). Annars räknar han gärna 1-12 och ännu längre med hjälp. Bokstäver är han också rätt så duktig på att känna igen och namnge. Han har också rejält långa meningar när han pratar.

I förmiddags fick jag bryta semestern för en timme, eftersom jag var inkallad för en "intervju" (eller om det kanske borde kallas information) om en tjänst som enhetschef som jag sökt i kommande Piteå församling. (Pite lands och Pite stads respektive församlingar slås ihop efter årsskiftet). Vi fick lämna en intresseanmälan häromveckan och jag sökte, mest för att få veta vad det skulle innebära. Frågan är bara var min drivkraft är. Jag är sannerligen ingen karriärsmänniska (hade inte ens funderat på löneanspråk) och vissa delar av tjänsten är jag tveksam till. Inte för att jag inte skulle klara av det, utan snarast för att jag trivs för mycket med att vara vanlig präst. Vissa bitar skulle jag i och för sig gärna ta en större del i, till exempel att jobba strategiskt och visionärt, men jag vet inte om det direkt skulle vara så stor del i nån av dessa två tjänster. Jag känner dock ingen som helst prestige i detta, utan låter det hela ligga i beslutsfattarnas (och ännu mer Guds) händer.

Under dagen har jag också införskaffat en grej som Caroline verkligen gillar: en elektrisk flugsmälla. Hon har nu förklarat krig mot sina bittra fiender, harkrankarna. Jag har redan märkt att alla flygfän flyr i vild panik. "Flyg, fula fluga, flyg..."

På stan mötte jag en av mina favoriter från Malåtiden med hennes familj och föräldrar. Det är så roligt att bo i en sommarstad, vilket gör att man då och då, främst sommartid, stöter ihop med gamla vänner och bekanta. Jag älskar dessa glada leenden som vittnar om den gamla, goda tiden!

Olika som bär, del 2

Nu är tävlingen jag utlyste 20 maj avgjord. Det handlade alltså om två personer som på nåt sätt hör ihop, men som ändå skulle vara olika som bär. Jag fick in några bra förslag, men bara ett som var outstanding. Det är ingen tvekan om att Sarah vunnit med det oslagbara (?) äkta paret Heidi Klum och Seal.

Bra start

Så har semestern startat och precis som jag skrev åkte jag och barnen till Granbergsträsk. Det blev till och med ett par dagar längre än jag hade tänkt. Men det var bara så skönt. Vädret var ju kanon (ok, nog så varmt för min smak, men ändå). Det blev mycket att vara utomhus. Det är liksom bara att kliva rakt ut. Det borde vara lika lätt här hemma, men det är det inte. Sen handlar det mycket om att umgås med mina föräldrar och diverse släktingar, vilket också är roligt.

Det blev några vändor med "farfars" fyrhjuling varje dag, till barnens glädje och förnöjelse. Sen en sväng ut med båten på Granbergsträsket för att försöka lura nån fisk, men det blev bara ett antal mörtar och några abborrar som återbördades till sitt rätta element för att stå på tillväxt. Jag tror förresten inte att det finns så många saker som är så rofyllt som att sitta på sjön och meta! (Det hade givetvis varit mer rofyllt om jag hade rott, men en enhästars båtmotor blir man inte heller speciellt stressad av).

Ett par svängar för att bada blev det också, åtminstone för barnens skull. Själv väntar jag gärna några grader till. Men huvudsaken att de hade det roligt. Kusin Isak var förresten kvar hela veckan och det gjorde hela veckan lite lättare på underhållningsfronten.

I Grämmers brukar det ofta bli lite mer läst än annars, mest beroende på att vi sover i en sovstuga och att jag därmed måste vara med Elias från tidig kväll. Inte så dumt alls. Det trivs jag med. Nu tog jag mig faktiskt an en bok jag länge tänkt läsa, nämligen Sara Lidmans "Din tjänare hör", första boken i Jernbaneeposet. Hon kommer ju från en grannby (och är faktiskt avlägset släkt också) och böckerna handlar om dessa trakter på 1860-70-talet. En passage kände jag faktiskt igen, en sanndröm som en av mina förfäder haft om en häst och ett föl som brutit benet. Den hade min morfar återberättat för Sara. Hon intervjuade honom ibland när hon skulle samla material till sina böcker. Det gör att det alltid känts lite speciellt med Sara Lidman. Sara var dessutom god vän med min moster och morbror. Hursomhelst: Det ska bli roligt att fortsätta på läsningen som på nåt sätt har hemlandstoner.

Även om jag knappt sett TV under de här dagarna och definitivt inte haft tillgång till nån dator så har jag ju snappat upp ett par världshändelser: att det idag är femtio år sen Ingo slog Floyd Patterson och därmed blev världsmästare i tungviktsboxning. Det är fortfarande ett av de absolut största ögonblicken i svensk idrottshistoria. Sen fick jag ju också veta att Michael Jackson har avlidit. Det känns tragiskt, men är långt ifrån oväntat. Som nån skrev "Det känns som om Michael Jackson har varit död i tio år redan". Det ligger nåt i det.

S.E.M.E.S.T.E.R.

Äntligen har semestertiden anlänt i mitt liv. Fem veckor av idel ledighet väntar (nåja, en liten vigsel om ett par veckor, bara). På nåt sätt kändes det som att jag gick in för landning redan i onsdagskväll, eftersom jag skulle vara ledig torsdag-lördag. Vi åkte till Granbergsträsk över midsommar och det var så trevligt att träffa stora delar av den lilla släkten under ett par dagar.

Men gissa om det är värdelöst att vara ledig några dagar just innan en arbetssöndag! Man känner sig aldrig ledig och det är ännu svårare att få tid och koncentration att förbereda sig. Nej, tillbaka till grunderna: Jobba söndag ledig måndag! Nu blev det till slut en rätt intressant predikan i alla fall. Den har temat "Var är profeterna?" Läs den gärna på hemsidan.

Senaste tiden har främst handlat om att avsluta kvarblivna arbetsuppgifter, t ex att rapportera bibelstudierna till Sensus. Inte det roligt, men ändå rätt så viktigt. Sist men inte minst: att städa det skrivbord som varit överhopat ända sen januari.

Men ännu viktigare: jag har verkligen glatt mig åt att Caroline har fått sommarlov! Hennes glädje är min glädje! Det är stort att gå ut första klass. Jag minns ju själv hur det var i samma läge 35 år tidigare. Sen har vi även gått på cirkus. Det var faktiskt första gången, både för mig och Caroline. Det var riktigt roligt. Vi tyckte båda bäst om akrobaterna. Helt otroliga. "Neeej, jag tyckte bäst om ponnyerna", flikar Caroline in och tänker på ponnyridningen i pausen.

Nej, som sagt: nu börjar semestern. Jag har just klippt gräset och strax blir det lunch och avfärd till Granbergsträsk för några fler dagar i detta lilla paradis tillsammans med barnen.

Kunde bloggat om...

Ja, ni har ju redan kunnat konstatera att jag inte bloggat så mycket den senaste tiden. Orken har helt enkelt inte funnits där. Det finns viktigare saker att prioritera. Det är inte det att jag inte haft saker att skriva om, men det tar på att sätta sig ner och formulera sig. Mycket i mitt jobb som präst handlar just om att formulera mig och det är kanske därför det är klokt att inte även livet vid sidan av nödvändigtvis behöver ägnas åt denna ädla konst.

Jag kunde ha bloggat om:
Den ekumeniska pingstkonferensen med tillhörande Jesusmanifestation. En fantastisk helg med Stanley Sjöberg som en inspirerande huvudtalare. Jag känner stor glädje över att dela tron tillsammans med mina trossyskon från andra församlingar, men känner samtidigt stor sorg över att vi är så få från mina sammanhang som tycker det är viktigt.

Förra helgen, 30 maj, var det tio år sen vi förlovade oss! Det snöade och var kallt, men vi gick ändå uppför backen i Granbergsträsk till den speciella gläntan i skogen, strax ovanför Hjulbacken, som är så speciell för mig. Fint minne!

Igår pajade bilen. Jag och barnen skulle ut på stan för att proviantera lördagsgodis, men det bara knäppte i startmotorn. Efter konsultation med min pappa och brorsa hittade jag till slut att en kabel från batteriets minuspol lossnat från nånstans. Men det var lika oländig terräng som i djupaste Amazonas (ja, en Amazon skulle ju vara fränt att äga!), så det blir till att frakta bilen till en verkstad i morgon. Skönt, mitt i allt, att bilen stod på uppfarten och att vi inte har ett akut bilbehov.

Igår spelade Sverige-Danmark VM-kval. 0-1 efter total ineffektivitet. Det var många som underpresterade. Bröderna Elm var det lysande undantaget, tillsammans med ett fåtal glimtar från några andra. Vi kanske inte är helt borta från VM-slutspelet nästa sommar, men frågan är om det inte är dags för en förändring redan nu. Det känns som om vi spelat på lånad tid, lyckats bra under många år, trots allt. Nej, Lagerbäck/Andersson har gjort det bra, men har nu gjort sitt. Det är dags för förändring.

Jag har verkligen glatt mig åt svensk tennis återkomst i Grand Slam-sammanhang. Robin Söderling spelar idag final efter bländande spel de senaste omgångarna. Den omöjlige Rafael Nadal var ju inte totalt omöjlig. Starkt! Dessutom vann Daniel Berta juniorturneringen.

NATO-övningen - är det verkligen nödvändigt? Jag gillar inte natofieringen. Vill hellre att vi ska vara så neutrala det bara går (men kanske ändå aldrig varit).

EU-valet - även om jag verkligen inte vill vara med i den Europeiska Unionen, så är det min plikt att rösta idag. Det har jag gjort. Rösten föll på den ende kandidaten som bemödat sig om att skicka nån information om vad han står för. Svagheten på informationsfronten ger ett svagt intresse. Har själva valkampanjen bara pågått sista veckan? Det känns så. Men då blir det ju det valdeltagande man förtjänar. Det verkar dock vara så att en enskild kandidat har lättare att påverka inom EU än i Sveriges riksdag. Därför känns det, trots allt, viktigt att rösta. Det känns däremot åtskilligt tråkigare med Gudrun Schymans (väntade) påhopp på kristna kandidater. Överhuvudtaget tycker jag att politiken verkar ha blivit smutsigare de senaste åren. Det är ingen rolig utveckling.

Idag är det 17 år sen jag prästvigdes i Luleå domkyrka. Det har verkligen hänt mycket på dessa år. Min bön är att jag har fått betyda nåt för någon, att någon funnit en tro på Jesus. I så fall har jag fått nåden att medverka till nåt som har evigt värde. Det är min bön.

Till sist: Ett av de senaste blogginläggen hade temat "Olika som bär". Nu är det sista chansen att delta i tävlingen. I potten ligger ett enkelt, men trevligt (?) pris.

Ja, allt det här hade jag kunnat blogga om den senaste tiden. Nu blev det inte så...

Eller?

Jo, men vänta nu...

... nåt hände i alla fall!:-D

Körresa

I helgen var jag iväg på körresa tillsammans med Support Choir, den gospelkör som jag varit med i sen i höstas. Det bar av till trakterna av Härnösand. På fredagen framförde vi vår "konceptkonsert" "Joyful Noise" i Högsjö kyrka. Den handlar om gospelmusikens historia, allt från negro spirituals till dagens gospellåtar, givetvis med nedslag i typ "Precious Lord", "Oh, Happy Day" och en låt av dagens gigant Kirk Franklin. Min personliga favoritlåt i konserten är dock lokalt förankrad, "Hold Me Close" som är skriven av min "gamle" gospellärare Mattias Lindqvist. Den är det grym känsla i (och vi har en grym solist också!)

På lördagen var det en vanlig gospelkonsert i Hemsö kyrka. Resan bjöd också på en överraskning när kyrkdörren öppnades när vi sjungit ett par låtar och jag insåg att den familj som kom in var en gammal vän från Malåtiden och hennes barn. Otroligt trevligt. Återigen får jag konstatera hur mycket Malåborna finns i mitt hjärta och hur glad jag blir när jag träffar dem. Hemsöborna (!) var för övrigt väldigt trevliga, inte minst den gamla lärarinnan som på söndagsmorgonen stannade till på sin morgonpromenad utanför församlingshemmet (där vi sov sista natten) och satte sig ner en stund och pratade.

Resan avslutades med gudstjänstmedverkan på kyrkbacken utanför Säbrå kyrka. Där spelade vår trevlige värd, organisten Hans Nyberg, bland annat sin suveräna psalm "Nu, o Gud har stunden kommit" (Psalm 728).

Överhuvudtaget var det otrolig respons vid konserterna. Det var kanske inte de stora massorna, men de var verkligen med och stämningen var på topp. Och Gud var med! Speciellt lördagskvällen hade det där lilla, men ack så avgörande, extra. Om gospel bara skulle handla om att framföra ett antal glada låtar, skulle det inte ge nåt bestående. Men när Guds Ande är med så kan vi bli berörda på djupet.

Boendet är värt några rader. Jag kan inte påstå att jag var riktigt på det klara med var vi skulle bo, men det blev man ju snart varse. Vi var ett gäng som sov ett par nätter i en fästning ute på Hemsön, alltså ett av försvarets avlagda fästningar insprängt i berget. Min beundran för de värnpliktiga som stått ut genom årens lopp. Det är sannerligen inte en miljö som jag skulle vilja vara i speciellt länge, men samtidigt en upplevelse.

Kul att vara på körresa igen, det var många år sen senast. Men visst känner jag att jag inte är 25 längre. Orken är inte densamma och hemlängtan är mer påtaglig. Så visst var det skönt att komma hem till familjen igen!

Olika som bär

Under väldigt många år samlade jag på grodor, till människors nöje och förtret. Det känns bra att ha slutat, men samtidigt kan man ju inte undgå att snappa upp vissa saker man får höra. Idag var det till exempel en person som pratade om sina tvillingar och menade att "de är olika som bär". Givetvis sprider sig leendet från öra till öra.

Jag tänkte vidare på det här och tänkte på hur vissa tidningar då och då publicerar bilder på två personer som är "lika som bär". Men varför då inte införa nåt nytt? Så, gott folk, härmed introducerar jag nu "Olika som bär". Först ut är Tomas Brolin och Lena Philipsson. Visst ser ni olikheten? (Jag utlyser dessutom en tävling: Den av er som ger förslaget på de två personer som är mest olika varandra vinner en välsmakande cappuccino hemma hos mig! Jag är enväldig jury!)

Eurovision Song Contest

Så var den då avklarad, Eurovision Song Contest 2009, den europeiska finalen av "Concours Eurovision de la Chanson". Efter fyra veckors "Inför...", två semifinaler och nu själva finalen är man mer än övermätt. Det är ingen hemlighet att jag föredrar den svenska Melodifestivalen. Stora delar av ESC blir bara en transportsträcka. Jag menar: alla deltagande länders bidrag faller inte mig i smaken, om man säger så. (I år var det dock ovanligt många hyfsade låtar).

Nu blev det Norge som vann en riktig jordskredsseger. Charmige Alexander Rybak sjöng och fiolade om sin "Fairytale" så det stod härliga till. Riktigt bra låt, även om den inte tillhörde topp tre för mig. Men ingen tvekan om att det var en värdig vinnare! Malena Ernman gjorde vad hon kunde, men var, trots allt, alltför anonym i sammanhanget.

En liten iakttagelse: De gånger som Sverige kommit bland de högsta sen det moderna konceptet anammades 2002 (med fyra delfinaler) har det bara varit de lite mer Abbaliknande, klassiskt svenska pop(schlager)låtar: "Evighet", "Det gör ont", "Give Me Your Love" och "Never Let It Go". Så fort vi tar ut svängarna åt nåt håll går det sämre.

Hursomhelst, så här skulle jag ha fördelat mina poäng:
12 poäng: "Always"- AySel & Arash (Azerbajdzjan - blev 3:a)
10 poäng: "Lose Control"- Waldo's People (Finland - blev 25:a)
8 poäng: "Et Cetera"- Sinead Mulvey & Black Daisy (Irland - åkte ut i semifinalen)
7 poäng: "Fairytale" - Alexander Rybak (Norge - blev 1:a)
6 poäng: "La Voix" - Malena Ernman (Sverige - blev 21:a)
5 poäng: "Bistra Voda"- Regina (Bosnien-Herzegovina - blev 9:a)
4 poäng: "Is It True"- Yohanna (Island - blev 2:a)
3 poäng: "Eyes That Never Lie"- Petr Elfimov (Vitryssland - åkte ut i semifinalen)
2 poäng: "Balkan Girls"- Elena Gheorghe (Rumänien - blev 19:e)
1 poäng: "Düm Tek Tek"- Hadise (Turkiet - blev 4:a)

För övrigt tycker jag att det var ett lyft att varje land i sin poängfördelning både tog hänsyn till landets telefonröster och en expertjury. På så sätt premierades klassen på låtarna lite mer. Den freakshow vi sett högt upp de senaste åren var inte ett lika framgångsrikt koncept i år. Tack för det!

Nej tack...

Det var länge sen nu, men idag fick jag äntligen sätta ett av mina favoritskämt. Jag var på Apoteket för att köpa en deodorant. Expediten frågar "Vill du ha en påse?", varpå jag svarar: "Nej tack, jag tar den under armen"

Jesusmanifestationen

Häromdagen var det en stor Jesusmanifestation i den kungliga hufvudstaden. Läs om detta i till exempel Dagens Nyheter och Världen idag, Åh, vad jag hade velat vara där! Tänk att stå och glädjas mitt bland 18000 andra kristna i Kungsträdgården och med sin blotta närvaro manifestera att Jesus lever och att han betyder allt för mig! Nästa år ska jag verkligen försöka ta mig dit!

I väntan på det tycker jag verkligen att det borde Jesusmanifesteras lite oftare, på riksplanet, stiftsplanet, kontraktsplanet och församlingsplanet, men kanske framför allt på individplanet!

Vådan av att läsa en bok som är för bra

Jag gillar verkligen att läsa, även om det blir lite för sällan. Ofta är jag för trött eller har för lite tid eller prioriterar andra saker. Men jag har ständigt en längtan efter att på allvar kunna kalla mig en läsare. Visst läser jag ett stycke ur Bibeln varje dag. Visst läser jag nån enstaka artikel i nån tidning rätt ofta. Visst läser jag lite för prästeriets skull. Men nog saknas det en hel del innan jag på allvar är en bladvändare.

När jag läser handlar det om deckare eller kristen uppbyggelselitteratur. Den förra kategorin är lite mer lättsmält - även om de kan vara hårdkokta - så det blir lite mer av den varan. Den andra kategorin kräver lite mer koncentration och engagemang. Kanske är det därför det blir mindre av den varan. Det är, tyvärr, mer avkoppling jag behöver efter en lång arbetsdag.

På mitt sängbord ligger, fiktivt, en stor trave böcker som jag både vill och borde läsa, främst av den andra kategorin. Tids nog kommer det att bli av, även om det kanske dröjer tills barnen är lite större. Problemet är väl bara att traven tenderar att bli högre och högre.

Runt jul och i början av detta år inträffade dock nåt mycket intressant. Jag läste tre böcker som faktiskt var lite för bra. Är detta möjligt? Svaret är ja! Det var Stieg Larssons millenniumtrilogi. Helt fantastiskt bra! Men jag tvingas alltså konstatera att de var lite för bra. Efter att sista boken var avslutad uppstod ett tomrum, eller en mättnadskänsla, för vilken bok skulle kunna toppa dessa mästerverk?

Nu väntar jag och längtar jag efter att min läslängtan ska komma tillbaka. Det närmar sig alltså. Just nu är jag i fasen "längtan efter en längtan". Då är det inte långt kvar. Och jag vet att när jag väl bereder tid och plats och tar mig an nästa bok, så kommer läslusten tillbaka. Det ser jag fram emot! Mycket!

Roliga namn

Ibland när man läser Bibeln kan man hitta riktigt roliga passager. Igår hittade jag ett par namn som jag skulle vilja tipsa dig om, särskilt om du väntar tvillingar och vill ge dem bibliska namn. I 1 Mosebok 46:21 står det att två av Benjamins söner hette Muppim och Huppim*. Det vore väl passande namn till dina arvingar...

- - -
* Dessa oändligt roliga namn finns i 1917 års bibelöversättning och Svenska Folkbibeln (och de flesta andra översättningar jag sett). Bibel 2000 har dock, av nån anledning, andra namn - Shufam och Hufam. Inte lika roligt, men helt okej ändå för den som inte vill att ens barn ska heta Lars, Erik, Johan, Alexander eller Kevin-Steve.

Lösningen när det kör ihop sig

Åh, vilken härlig dag det har varit. För det första är både jag och Magdalena lediga i helgen. Det var nästan två månader sen vi var lediga tillsammans. För det andra lyser solen och man bara njuter när våren har tagit greppet. För det tredje har jag bytt däck på bilen. Inte roligt, men nåt som måste göras - och nu är det gjort!

Ikväll kommer det att handla om nattning av barn och TV-tittande. Många tycker det är så dåligt utbud på TV. Ofta kan jag hålla med (men ändå sitter man där och slötittar... konstigt). Ibland kan det dock köra ihop sig. Ikväll blir det verkligen svårt att välja.

Några axplock ur TV-tablån:
20.00-21.00 - SVT1: Babben & Co - riktigt bra och trevliga intervjuer med intressanta personer.
20.00-21.25 - TV4: Robinson 2009 - klassikern
20.00-23.00 - TV6: Sverige-Österrike - ishockey-VM startar
20.00-23.00 - TV8: The Pianist - omtalad film
21.25-23.45 - TV4: Rocky Balboa - den senaste filmen om boxningslegenden
22.25-00.30 - TV3: American Dreamz - en film som verkar kunna vara kul med bl a Hugh Grant

Till saken hör förstås att jag ska natta Elias och han brukar vakna x antal gånger under den här tiden. Det innebär att det jag bestämmer mig för att se måste spelas in på Boxers välsignade hårddisk, med vetskapen om att det ju bara går att göra med ett av programmen.

Ja, ni inser problematiken. Jag måste alltså välja.

Valet blir nåt jag inte nämnt, nämligen SPEEDWAY GRAND PRIX. Äntligen kör säsongen igång. Visst kommer det ett bra sammandrag på SVT1 sent på kvällen, men samtidigt är det bäst att se live (ja, så live det nu blir framför TV:n). SVT24 sänder 19.30-22.10. Helkväll med andra ord (fast antagligen lite fördröjt, av nämnda sonskäl). Speedway håller faktiskt på att vara favoritsporten alla kategorier (tillsammans med skidskytte) . Fotboll och ishockey i all ära, men det måste numera till rejält intressanta matcher för att det ska kunna konkurrera ut ett GP.

I år är det två svenskar med i GP-cirkusen: Andreas Jonsson och Fredrik Lindgren. Båda har potential att köra riktigt bra. Andreas har kanske till och med chansen att aspirera om VM-titeln, men då måste starterna sitta bättre. Annars kommer det antagligen, som så många gånger tidigare, att handla om Nicki Pedersen och Jason Crump. Förutom svenskarna håller jag mest på Greg Hancock, den genomsympatiske amerikanen som sen många år tävlar för Rospiggarna. Caroline nobbade för övrigt, till min förtret, Greggans son till en dans runt midsommarstången i Hallstavik förra sommaren. Kolla gärna in denna länk som presenterar förarna i årets Speedway Grand Prix.

Sen finns det ju en lösning till, när det gäller det övriga TV-utbudet. Babben & Co och Robinson kommer i repris. Filmerna är ju inte så viktiga och det kommer fler och intressantare hockeymatcher!

Bildbeviset

Efter förra blogginlägget kom ett önskemål om bildbevis på mina försök till att bygga Svampbob Fyrkant och hans vänner i Lego. Jag tvekade ett tag, eftersom jag hade tänkt att det här skulle vara en bildlös blogg (för då får jag såna krav på mig själv att hitta lämpliga bilder till allt jag skriver och då tar det för mycket tid). Men, men: jag gör ett undantag: Här kommer det, sent omsider. Tillåt mig presentera: Herr Krabba, Bläckvard, Patrik Stjärna, Gary och Svampbob Fyrkant...

Men jag tycker fortfarande att Legoversionen av Jesus är häftigare!!

Lego

Att jag gillar att bygga med Lego är ingen hemlighet. Jag skäms inte ens. Som barn älskade jag Lego, men sen blev det, av rätt så naturliga skäl, ett långt uppehåll tills jag fick egna barn. Barnens legobitar har sakta blivit fler och fler och är nu i rätt så lagom mängd (även om jag , jag menar barnen, aldrig skulle tacka nej till fler). Men jag måste erkänna att det nog mest är jag som bygger. Visst, Elias är aldrig svårövertalad att börja, men plötsligt kan jag upptäcka att han är nån helt annanstans och gör nåt annat. Jag tycker det är så avkopplande med Lego. Tankarna flyger iväg långt, mycket långt, medan jag bygger nåt hus eller kreerar nån fantasifull skapelse. Det har faktiskt hänt för några år sen (hoppas ingen arbetskamrat läser det här) att jag kommit för sent till nån morgonsamling för att jag förlorat mig själv och tiden i nåt legobygge. Resten av familjen sov, så jag kunde inte ens skylla på dem.

Den läckraste grej jag tror jag har byggt var för ett par år sen hos Magdalenas syster och hennes familj. Jag gjorde en handhållen labyrint i flera våningar för stenkulor. Det blev klart läckert!

Mitt senaste legobyggarprojekt var en 10-12 cm hög version av barnens nuvarande TV-favorit Svampbob Fyrkant och dennes vapendragare Patrik. Jag blev rätt så nöjd, även barnen, men jag ligger ändå klart i lä, jämfört med den stora Jesusstaty man byggt i Lego i en kyrka i Västeråstrakten. Läs mer om det i senaste Kyrkans tidning. Det var klart häftigt!!

Påskens glädje

Åh, vad jag älskar påsken! Inte för att det är aningen lugnare på jobbet. Inte för att det varit bra väder igår och idag. Nej, huvudorsaken är ju en annan. Påsken vill jag verkligen fira i kyrkan, eftersom det är den största högtiden vi har. Det är sån dramatik och innerlighet i gudstjänsterna:

• Skärtorsdagsmässan - när vi firar den måltid som Jesus instiftade + den efterföljande stunden i Getsemane när Jesus hade ångest, blev förrådd och gripen. (Efteråt såg jag, som min personliga tradition bjuder, på "The Passion of the Christ" och blir, som min personliga tradition bjuder, djupt gripen!)
• Långfredagsgudstjänsten - när vi minns förhöret inför översteprästerna och Stora rådet, Petrus förnekelse, tortyren av Jesus, hans vandring till korset, korsfästelsen, döden och gravläggningen. Det är så stort, denna kärlek, denna lydnad och den försoning som det innebär - och tänk att det gäller dig och mig!! För att använda mässans ord: "Kristi kropp för dig utgiven", "Kristi blod för dig utgjutet".
• Påsknattsmässan - när vi bokstavligen går från mörker till ljus, från död till liv, förnyar våra doplöften och firar mässa i Uppståndelsens glädje. Detta är en gudstjänstform som allt fler börjar upptäcka. Själv älskar jag den!
• Påskdagsgudstjänsten - den glädjefyllda gudstjänsten när vi får höra om kvinnorna vid den tomma graven. Jesu uppståndelse är ju det yttersta beviset på att allt är fullbordat, att döden är besegrad, att vägen till Gud är öppnad, att Jesus är den han sade sig vara!! Solen över Piteå kommer inte ens i närheten av den strålglans som lyser från den öppna och tomma graven. Oslagbart!!
• Annandagens gudstjänst - när vi möter den Uppståndne tillsammans med de två Emmausvandrarna och firar mässa vid samma bord. Uppståndelsens glädje sprids till allt vidare kretsar.

Bättre än så här blir det inte!!

Själv har jag mitt i allt detta firat min dopdag. Den knyter ihop allt på ett sånt underbart sätt. Det är som Paulus skriver: "Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han" (Rom 6:4-5)

Du kan förresten läsa min predikan från Annandagen på min hemsida!

I Livets tjänst

I början av juni månad har jag varit präst i sjutton år. Jag tror faktiskt att jag varit lite unik i ett avseende, nämligen att jag fram till nu har haft fler dop än begravningar. Det kommer sig av att jag hade nästan alla dop när jag jobbade i Malå och att jag under mina år som ungdomspräst här i Piteå inte hade alltför många begravningar. Jag älskar dop, kontakten med familjen, den djupa innebörden, etc. Det är så livsbejakande på nåt sätt. De senaste åren har dock begravningarna sakta men säkert ätit sig närmare. I fredags gick de förbi. 328 mot 326. Inte oväntat (under 2009 har jag haft ett enda dop, men däremot tolv begravningar + att tre är inbokade), men det känns lite tråkigt. Och dopen lär aldrig komma ikapp igen.

Å andra sidan handlar ju begravningar också om att stå i Livets tjänst. Jag försöker ju att vid varje begravning lyfta fram att Jesus har öppnat vägen till det eviga livet, att hans död och uppståndelse innebär livet för oss. Vi behöver bara lägga våra liv i hans hand och följa Honom genom livet, genom döden till det Liv som var tänkt från början, en tillvaro i full gemenskap med Honom som är Vägen, Sanningen och Livet.

Det är stort! Jag blir så glad och stolt när jag tänker på det! Tänk att jag får forsätta att stå i Livets tjänst, vare sig det handlar om dop eller begravningar (eller nåt annat)...

Vad är teologi?

Många har ifrågasatt varför det behövs teologisk utbildning för präster och pastorer. Räcker det inte bara med att gå på Andens inspiration? Krånglar inte bara teologin till det hela? Är det inte bättre att bara... typ, tro? Ibland kan jag, till viss del, hålla med. Dock inte i sin helhet. Utbildning är bra, teologi är bra, kunskap är bra. Men det är alltför många som under sina teologiska studier har tappat sin tro. Sånt gör mig ledsen och arg. Men samtidigt: att brottas med sin tro, sina tvivel, sina frågor och sånt, är aldrig fel, så länge som man håller fokus på Jesus och söker svaren hos honom.

Jag tror att vårt mänskliga förstånd kan hindra oss från att hitta Gud. Men samtidigt är jag övertygad om att det kan hjälpa oss. Det beror på i vems händer vi lägger vårt förstånd, vems verktyg det blir. Ordspråksboken säger: "Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta och lita inte till ditt eget förstånd." (Ords 3:5). Men när förståndet är riktat mot Jesus blir åtminstone jag uppmuntad av orden från Första Johannesbrevet: "Vi vet också att Guds son har kommit och att han har gett oss förstånd så att vi kan känna den Sanne. Vi lever i den Sanne, i hans son Jesus Kristus. Han är den sanne guden och det eviga livet." (1 Joh 5:20)

Hursomhelst läste jag i senaste Dagen (freDagen 27/3) en intervju med Gregory Jones. Han är dekan på Duke Divinity School, som rankas som en av de bästa teologiska fakulteterna i USA. Han säger många intressanta saker, men det som jag vill lyfta fram är hans definition av teologi: "Teologi handlar om att lära sig älska Gud med hela sitt förstånd, vilket är ett bud som gäller alla kristna, även om alla inte är kallade att bedriva teologiska studier. Dessutom är det teologins uppgift att se till att vi dyrkar Gud och inte avgudar."

Det kan jag skriva under på till hundra procent. Teologi, alltså "läran om Gud", ska inte vara nåt annat än att använda sitt förstånd till att lära känna Gud - och att när vi upptäcker vem han är, "älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd" som första delen i det dubbla kärleksbudet säger (Luk 10:27). Det tilltalar mig.

Gregory Jones säger också: "... om teologerna är trogna så hjälper de kyrkan att urskilja och införliva det sinnelag som var i Jesus Kristus, det vill säga det sätt att vara, känna och tänka som präglade honom. Det här handlar ytterst om ett sätt att leva."

På så sätt kommer lära och liv att gå hand i hand, vilket det ju är tänkt att göra. "Bli ordets görare, inte bara dess hörare", som Jakob skriver i sitt brev, kapitel 1 vers 22.

Allt har en orsak

Allt har en orsak, så även denna mer eller mindre oplanerade bloggtystnad. I detta fall handlar det om en rejäl magsjuka som har härjat i familjen den senaste veckan. (Känsliga läsare varnas härmed!) Det är sannerligen inte konstigt att vi drabbats, eftersom Magdalena jobbade hela föregående vecka enbart med patienter med vinterkräksjuka. Till slut kunde inte ens Stålkvinnan stå emot. Som tur var hann hon bli frisk så att hon kunde åka ner till Stockholm för att träffa vänner och hämta inspiration vid den årliga Trädgårdsmässan i Älvsjö. Jag är så glad att hon, trots allt, åkte till denna emotsedda höjdpunkt. Faktum är att vi har klarat oss riktigt bra, även om vi andra varit sjuka sen dess. Elias var riktigt dålig ett par dygn och inte riktigt fräsch än, trots att det gått över fyra dygn sen utbrottet. Caroline klarade sig ända till igår natt, men är redan piggare. Skönt! Jag är imponerad över henne faktiskt. Hon har skött det väldigt bra! Det märks att hon håller på att vara stor. Själv klarade jag mig mest lindrigt undan - och tur var väl det, eftersom jag skulle hålla ställningarna.

Och ställningarna har jag hållit. Men visst är det skönt att Magdis kommer hem ikväll, till allas vår glädje.

Bono och berömmelsen

Bono (Jag har bloggat om honom tidigare - och kommer säkert att göra det igen) är en av de människor jag beundrar mest i dagens värld. Faktiskt inte för U2:s musik i första hand, för det finns bättre, utan mest för hans enorma engagemang för tredje världen. Jag råkade se en intervju med honom (och Adam Clayton) i TV4 i morse.

Bono pratade bland annat om deras berömmelse och hur han utnyttjar den för att göra vår värld till en bättre plats att leva på, även om han får skit för det. Han säger ungefär så här: (min översättning)

Vad ska man annars göra med sin berömmelse? Berömmelse är ändå absurd. Den
vänder upp och ner på hur Gud hade tänkt det. I den riktiga världen är det
mödrar, brandmän, läkare, sjuksköterskor, som är de riktiga hjältarna. Men i vår
värld, filmstjärnor, popstjärnor, rockstjärnor, har vi blivit till hjältar. Det
är nåt fel med det. Det är faktiskt helt uppåt väggarna! Men när jag nu är i den
här situationen, så tänker jag: "vad kan vi göra med den här valutan?" Det må vara
löjligt, berömmelse och kändisskap, men det är valuta!

Jag tycker Bono förvaltar sitt kändisskap på absolut bästa sätt! Det är kristen tro i praktisk handling.

Prästrockandet

Det är kanske på sin plats med en kort rapport från det ombloggade framträdandet på Krokodil i går kväll. Det var tre band som slogs om delsegern i Kompledigt: Vi, dvs "Prästrockarna", "White Top Liners" från SmurfitKappa och "Paper Cut" från SCA. (Detta lär faktiskt ha varit tre av finalisterna från förra året, så man kanske kunde kalla det för "dödens grupp". Hursomhelst gick det riktigt bra. Jag är i alla fall nöjd, även om jag kände att det var alltför länge sen jag stod på en scen. Våra låtar var "Fångad av en stormvind" (lite mesigt val insåg jag rätt snart), "Ring ring" (den obligatoriska låten - som övergick i "Operator"), samt "Got To Get You Into My Life" (som fick ett riktigt härligt gung!)

Det blev Paper Cut som tog hem segern, helt välförtjänt, för de var kanonbra! Föga förvånande, eftersom flera av dem håller på med musik på fritiden. Mycket duktiga!

Du kan förresten läsa om evenemanget i Piteå-Tidningen.

Det bästa från två världar

1995 kom en CD-skiva som fullkomligt vände upp och ner på all musik jag hade lyssnat på tidigare. Det var "Jesus Freak" med dc Talk. Det är fortfarande en av de allra bästa låtar jag vet. Refrängen lyder:

What will people think when they hear that I’m a Jesus Freak
What will people do when they find out it’s true?
I don’t really care if they label me a Jesus Freak,
There ain’t no disguising the truth.

dc Talk tillhör de allra bästa kristna bandet genom tiderna. Jag såg dem faktiskt live i Scandinavium på Connection Festival 1996. Det var bland det absolut häftigaste jag har varit med om! Jag sörjer att de lade av, eller rättast sagt att de satsade på sina respektive solokarriärer. Visst kan de glimta till fortfarande, men de gör sig bäst tillsammans. Den som lyckats bäst i sin solosatsningen tycker jag är Michael Tait. Han startade bandet Tait och har gjort några riktigt bra skivor. (Kolla t ex in den här låten). Han har också spelat huvudrollen i "!Hero", som är en rockopera om Jesus i modern tid.

Ett annat av mina favoritband från samma tidsperiod är Newsboys. Jag har sett även detta fantastiska band live i Scandinavium, året efter dc Talk. De har en härlig stil på sina låtar, ofta väldigt fyndiga texter, samt en grym scenshow.

Det intressanta är det jag läste i Dagen häromdagen: Michael Tait blir den nye sångaren i Newsboys!! Tänk så det kan bli, att det bästa från två världar smälter ihop. Det kan inte bli annat än... bra!! :-D

Mästarnas mästare

En av vinterns trevligaste TV-program har varit Mästarnas mästare. Lättast att beskriva det är att ett antal gamla idrottsstjärnor samlats på ett ställe i Spanien för allahanda tävlingar och social samvaro. Det påminde litegrann om Robinson, men ligger på en helt annan nivå än den och alla andra dokusåpor. Och som alltid blir det sån kvalité när SVT står bakom. Allt har varit lett av Micke Leijnegard, denne genomsympatiske programledare.

Tävlingarna och den sociala samvaron har blandats upp av intervjuer och personporträtt med tillbakablickar på deras framgångsrika idrottskarriärer. Det har varit en stor portion idrottsnostalgi. Många varma minnen har väckts till liv och jag känner hur mycket jag har saknat dem, faktiskt.

De tävlande har varit elva till antalet: Ara Abrahamian, Per Elofsson, Pelle Fosshaug, Susanne Gunnarsson, Anders Gärderud, Emma Igelström, Erica Johansson, Peter "Peja" Lindholm, Malin Moström, Thomas Wassberg och Emelie Öhrstig. Vilken imponerande samling mästare!!

Tävlingsmomenten har utgått ifrån de olika moment som en idrottman måste behärska för att bli riktigt bra. Det har handlat om laganda, psykisk uthållighet, fysisk styrka, precision, strategi, stresshantering, fokusering, etc.

Hela programmet har präglats av en rejäl dos feelgood. Det har varit roligt att se dem i detta relativt avslappnade sammanhang, att få en ny och bredare bild av dem. Det har till exempel varit fascinerande att se hur trevlig och hjälpsam Ara Abrahamian är, en riktig gentleman. På samma sätt är ju inte Thomas Wassberg nån småbutter enstöring, som man kunde inbilla sig "på den gamla goda tiden", utan en riktigt mysfarbror (som dessutom diggar Rammstein).

Resultatet då? Jo, finalen kom att stå mellan Per Elofsson och Malin Moström (kul med två norrlänningar!), där Elofsson till slut drog det längsta strået. Jag hade tippat honom som vinnare redan från början, eftersom han är sån tävlingsmänniska och verkar vara duktig på så mycket. Han var en värdig segrare, men det var också väldigt roligt att se att Malin Moström var så nära! Ja, överhuvudtaget har det varit fantastiskt att se att män och kvinnor kan tävla mot varann. Mer sånt! Själva slutet, prisutdelningen, var väldigt gripande när trean Erica Johansson stiger ner från prispallen, tar av sig bronsmedaljen och lägger ner den på marken med orden "Den här är för dig, Ara", som ett stöd till händelserna i senaste OS.

Nej, "Mästarnas mästare" vill jag se mer av! Förhoppningsvis kommer det en uppföljare. Jag har spekulerat i vilka som då skulle kunna komma i fråga. Det är otroligt svårt att välja ut elva "föredettingar", men jag skulle gärna vilja se Kajsa Bergqvist, Jan Boklöv, Magdalena Forsberg, Tomas Gustafson, Stefan Holm, Thomas Ravelli, Paolo Roberto, Pia Sundhage, Gunde Svan, Annika Sörenstam och Marie-Helene "Billan" Östlund.

Jag kunde inte heller hålla mig från att fundera på en kyrklig variant. Tänk er en kamp, präster emellan, i grenarna "liturgisk sång", "maratonpredikan", "Nicenska trosbekännelsen på tid", "memorering av Johannesevangeliet", "kast med liten katekes", "glosförhör på grekiska ord", "nattligt infångande av smitande konfirmand", "påklädning av full högmässomundering på tid", "häcklopp över symötestanternas rullatorer", "teologisk labyrint", "slalom mellan utställda dia-koner", "tornbygge av kyrkoordningen", "kaffebälgning", "berättande av roliga anekdoter från tiden som pastorsadjunkt", "sitta på terminsplanering utan att gäspa", etc

Tävlingen kunde väl inte kallas "Mästarnas mästare" (eftersom det inte kan vara nån annan mästare än Jesus), men varför inte "Pastor pastorum" (vilket också är en titel som visar vilket uppdrag biskopen har, att vara "herdarnas herde")?

Eller varför inte "Bäst präst" rätt och slätt!

Prästrock på Krokodil

Det fanns en tid när jag ingick i den numera saligt avsomnade rockgruppen Preach Boys. Saknaden är stor. Inte bland fansen kanske. Eller kanske ändå. Häromdagen var det faktiskt en som frågade om vi fortfarande höll på.

Nu på onsdag kommer jag att återvända till rockstjärnelivet, om än bara för en kväll. Jag kommer nämligen att ingå i Prästrockarna (jag vet, lite lamt namn. Inte min idé, konceptet har funnits några år). Förutom jag är det prästen Ola Marklund och Kenneth Sandström, pastor i Djupvikskyrkan och Kustkyrkan. Vi kommer att delta i "Kompledigt" på Krokodil. Det är en musiktävling, anordnad på Ronny Erikssons kulturcafé i Piteå., där band från olika arbetsplatser tävlar med tre låtar, En ska vara Abbaklassikern "Ring, ring" och sen ska det vara en låt på svenska och en på engelska. Vi har valt att köra den gamla Beatleslåten "Got To Get You Into My Life" + "Fångad av en stormvind". Den mittennämnda blir riktigt bra, faktiskt...

Ska bli kul! Kom gärna dit! Krokodil onsdag 18/3 kl.19.00.