Första nattvarden - en stor dag!

Idag har det varit en stor dag för Elias. Det var nämligen första gången han fick ta emot nattvarden. Pappa är hur glad och stolt som helst.

Han har ju varit med till kyrkan rätt ofta och följt med fram de gånger det varit nattvard. Då har han hittills fått nöja sig med en välsignelse. Inte så dumt alls, men inte riktigt "the real thing". Så visst har jag sett fram emot att den här dagen. Förra gången vi var på högmässa tillsammans kände jag att det nog var dags. Det märktes att han var klart mer nyfiken än tidigare och tyckte det var lite konstigt att inte han själv fick nåt. Men eftersom jag ville förbereda honom lite, fick det vänta till idag.

Vissa kan invända att ett barn kan ju inte förstå vad nattvarden är, men vem av oss kan egentligen förstå detta mysterium att lite bröd och vin kan vara Jesus själv? Men Jesus sa ju att vi tar emot honom vid nattvarden, att det är hans kropp och blod. Det får vi helt enkelt lita på, även om vi inte fullt ut kan förstå hur det är möjligt. Jesus sa ju dessutom: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de” (Mark 10:14).

Så jag har vid några tillfällen berättat för Elias vad nattvarden är, vad Jesus lovat och att han vid altarringen skulle titta på brödet (där det ju finns ett krucifix, där Jesus hänger på korset) som prästen lägger i handen, och sen doppa det i vinbägaren och stoppa det i munnen.

Så här är det väl för oss alla egentligen: Vi får ta till oss Jesu löften kring nattvarden, ta emot brödet och vinet och sen överlåta resten till Gud. (Och möjligen inse att det inte alls är ett mysterium, utan det mest konkreta vi kan vara med om!!)

Jag tyckte det var en underbar stund när Elias fick ta emot nattvarden för första gången. Det tyckte även han. Han såg väldigt lycklig ut efteråt. Gode Gud, välsigna honom. Amen! :-D

Prinsessan och halva kungariket

Utan att veta (och utan att ens vilja veta) alla detaljer och efter att enbart ha läst tidningarnas rubriker... men ändå: Hur klantig kan man vara: att vara så nära att få prinsessan och halva kungariket, typ, och sumpa det. Jag förstår det inte. Okej, jag förstår att det kan förekomma, men kan ändå inte förstå. Ännu mindre acceptera. Otrohet är lika oacceptabel i vilken samhällsklass det än förekommer, vilken part som än är inblandad, i vilket skede det än inträffar i förhållandet. Gift, förlovad, eller "bara" ihop, spelar ingen roll...

Citatmaskinen

Oj, tredje blogginlägget på två dagar. Det är inte ofta. Men det är en del saker jag har tänkt länge på att jag borde skriva och det passar ganska bra nu. Så efter två tyngre ämnen igår, så kommer här lite rapport från vår just nu främste citatmaskin: Elias.

Först och främst går han efter den egna livsvisdomen: "En sak i taget - leka först!"

Man funderar ju på vad ens barn kommer att bli när de blir stora. Caroline har länge velat bli frisör. Elias säger inte så mycket, men vem vet, han kan ju bli präst. Han har i alla fall provat prästkragen ett antal gånger. Sen kan han ibland säga: "Jag ska skriva predikan", eller "Jag ska döpa en bebis åt dig, mamma". Undrar var han har fått det ifrån ;-)

Än så länge vill Elias gärna följa mig till kyrkan på gudstjänst (när jag inte jobbar alltså). Det är roligt. Härom söndagen satt vi på kyrkkaffet och en av Magdalenas arbetskamrater satt bredvid oss. Hon blev väldigt förtjust i Elias och höll på att smågosa med honom. Elias tyckte nog att det var lite jobbigt. Men vad skulle han göra? Till slut blev det så pinsamt att han spelade död.

Jag tror det var i samma gudstjänst som jag under nån bön hade knäppt händerna och böjt huvudet och blundade. Efter en stund frågade Elias: "Har du somnat?" (Han är väl van vid att jag somnar i princip varje kväll när jag ska natta honom)

Till sist: Magdalena är i helgen ner till Trädgårdsmässan i Stockholm, en av årets höjdpunkter för henne. Elias frågar stup i kvarten: "Var är mamma?", "När kommer mamma hem?" När jag svarade "Mamma är i Stockholm", svarade han: "Nej, Schtockorn heter det!"

50 år med kvinnliga präster

Idag är det exakt 50 år sen de första kvinnorna vigdes till präster i Svenska kyrkan. Det är givetvis värt att uppmärksammas. Jag gläds åt många av mina kvinnliga kollegor och tror att vi alla har en viktig uppgift att sprida budskapet om frälsningen i Jesus Kristus.

Ändå kan jag inte låta bli att reagera över inslaget i kvällens Rapport kl.18.00. Nyhetsuppläsaren sa: "För femtio år sen så fick Sverige sin första kvinnliga präst. Idag så är nästan hälften av landets präster kvinnor, men fortfarande så är det långt kvar till halva makten".

Varför reagerar jag över detta? Jo, jag reagerar eftersom det aldrig ska handla om makt som präst. Det som ska känneteckna en präst är att vi är Guds tjänare (vår titel är egentligen "Verbi Divini Minister", dvs "det Gudomliga Ordets tjänare") och att vi är satta att tjäna varandra, inte uppträda som herrar (eller damer!). När Jesu lärjungar bråkade om vem av dem som var den störste, sa Jesus: ”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.” (Mark 9:35)

Att sträva efter makt i Guds kyrka är således inte efter Guds vilja.

Sen är det en annan sak att det behövs nån sorts struktur och ordning för att det ska fungera. Det är därför kyrkan tillsätter biskopar, kontraktsprostar, kyrkoherdar, etc. Tyvärr handlar tillsättningen av dessa lite för mycket om makt (och politik) i dagens läge. Det är aldrig rätt att kvotera in x antal kvinnliga (eller manliga för den delen) kyrkoherdar och biskopar i Svenska kyrkan. Den enda princip som borde gälla är att det är rätt person som får tjänsten (observera ordvalet: "tjänsten", inte "jobbet"!), oavsett kön, etc. Tänk om urvalet gick efter i hur hög grad kandidaten i fråga är en god tjänare? Jag tror att det då skulle se klart annorlunda ut i Svenska kyrkan.

I slutet av inslaget på Rapport kom en intervju med prästkandidaten Emelie Söderholtz, som sa: "Jag tycker det är viktigt att man ser att jag är en präst och inte en kvinnlig präst. Jag vill bli sedd som en präst och inte en kvinnlig präst". "Varför är det viktigt?", frågade reportern. Emelie svarade: "För att det inte är könet som gör mig som en... till en bra präst".

Exakt vad jag menar. Hon verkar ha förstått vad det handlar om. Att vara präst är ett kall, inget karriärsyrke, ingen språngbräda mot makt. Det handlar inte om makt, utom om tjänande. Den enda makt vi ska sträva efter är den makt som har getts åt Jesus. Det är honom vi får tjäna. Han välsignar och utrustar den som underordnar sig. Och med denna makt ska vi tjäna våra medmänniskor.

Församlingsgemenskap

Det var länge sen jag blev inspirerad till att skriva nåt "väsentligt" här på bloggen. Mycket av mitt jobb som präst är av sånt slag att man inte kan skriva om det, anser jag (eller andra), eller kräver en hel del formuleringskonst för att släppa ut det i offentligheten. När dessutom de flesta av mina arbetsuppgifter handlar om ordentliga förberedelser, med tillhörande nedskrivna genomtänkta formuleringar, finns sällan orken att skriva ner sina djupare tankar även här på bloggen. Men nu rann det till lite inspiration, kanske beroende på att jag har varit pappaledig hela veckan...

Sen ett antal år tillbaka har församlingsgemenskap legat mig väldigt varmt om hjärtat. Jag har funderat en del kring varför jag har känt mig mer hemma på EFS här i Piteå, än i den församling jag jobbar i. Svaret har varit att jag känt större gemenskap med EFS-arna. Inte för att de nödvändigtvis är trevligare och mer socialt intelligenta, utan kanske mest för att de har haft självklara sammanhang som har odlat och underlättat församlingsgemenskapen. Jag tänker då på att de är indelade i hemgrupper och - inte minst - alltid har kyrkkaffe efter sina gudstjänster. Jag förundrade mig även över att så många i min församling kände sig så ensamma, alltså även de som räknas som församlingskärnan och suttit bredvid samma personer under många år i kyrkbänken. De hade alltså samma upplevelse som jag själv hade. Ju mer jag tänkte på det, desto mer tragiskt kändes det. För hur ska nya människor kunna finna sin plats i den gudstjänstfirande församlingen om de inte känner värme och gemenskap bland de som redan finns där?

Därför har jag medvetet försökt, steg för steg, att bygga upp församlingskärnan (väl medveten om att jag enbart är Guds tjänare i detta viktiga arbete). Detta tror jag sker på främst tre sätt: bön, fördjupning och mötesplatser mitt i livet.

Bön
Bönegemenskapen är grundläggande, både för gemenskapen med Gud och med varann. Det är ingen tvekan om att många av de människor jag känner mest samhörighet med, är de som jag ber med. I det sammanhanget kan vi dela de viktigaste sakerna i livet och innesluta det i bön. Vi har ofta fått bönesvar, inte nödvändigtvis stora omvälvande, men det är oerhört uppmuntrande. Det gör att omsorgen om varandra ökar, liksom, givetvis, förundran över Guds storhet och närvaro.

Syftet med bönen i församlingskärnan är alltså att fördjupa gemenskapen med Gud och med varandra.

Fördjupning
Jag har själv alltför många gånger gått hem besviken från gudstjänster, besviken över att inte ha fått mer matnyttigt i predikningarna. (Ja, i min lågkyrklighet är predikan viktigast för mig, även om det andra givetvis inte är oväsentligt!). Som någon klok människa har sagt: "Förr predikade man rent och klart, nu predikar man klent och rart". En fördjupande predikan, inspirerad av den Helige Ande och centrerad till Jesus, skapar tro och bygger upp församlingens tro. Själv har jag alltid försökt att satsa på mina predikningar och har de senaste åren märkt att de fått mer av den fördjupande karaktären. Den respons jag har mött har i stort sett varit positiv. Det märks hur mycket det saknas i den moderna församlingen. Många är svältfödda. Det var inte länge sen jag predikade på ett nytt ställe, där någon efteråt sa (med tårar i ögonen): "Om du bara visste hur mycket vi längtat efter att få höra det här!"

Som ett led i denna fördjupning har jag även haft tematiska bibelstudier i några år, där vi gått igenom väsentliga, centrala teman från A till Ö. Vi håller nu på att ha fullgjort andra vändan genom alfabetet. Det är bra både för mig och deltagarna. Numera finns de även på kvällstid.

Syftet med fördjupningen är alltså att skapa tro och bygga upp församlingskärnan.

Mötesplatser mitt i livet
I början nämnde jag detta med kyrkkaffen. Det är viktigare än man kan ana. Stadsförsamlingen har haft oregelbundna kyrkkaffen genom årens lopp, men det har sannerligen inte varit prioriterat. Några inflyttade församlingsbor har varit en blåslampa i det som numera är enkla kyrkkaffen varje söndag. Sen denna satsning påbörjats har det märkts hur mycket det faktiskt betyder. En del har fått ett avbrott i vardagens ensamhet, en del har fått nya vänner och alla har fått glädjas över att mötas och samtala om livet, i smått och stort. Efter församlingssammanslagningen har dessutom det frivilliga engagemanget ökat enormt. Det är som att "nu ska vi visa dem"... och antalet kaffedrickare har fördubblats, minst. Kring 40 varje söndag och påsklunchen lockade 70! :-D

Självklart finns det många fler viktiga mötesplatser mitt i livet, både som nu fungerar hos oss och sånt som jag skulle vilja skulle finnas, t ex hemgrupper. Men det har vi tyvärr inte (än).

Syftet med dessa mötesplatser mitt i livet är att församlingen på olika sätt ska kunna mötas och på ett otvunget sätt dela livet och tron.

Sammanfattning
Jag nämner inte dessa tre områden för att lyfta fram mig själv och min betydelse (och därmed nedvärdera andra människors ansträngningar och prioriteringar), utan för att visa på att vi inte får glömma bort det enkla och grundläggande i vårt församlingsarbete. Men av nån anledning är de här sakerna sällan prioriterade i en modern församling, konstigt nog. (I nämnda sammanslagning har precis alla dessa saker ifrågasatts och flyttats, antingen i tid eller rum. Därmed inte sagt att det blivit sämre, men de har i alla fall flyttats längre ut i marginalen. Hur det blir i framtiden vet jag inte...).

Jag skriver "konstigt nog", efter som jag är fullkomligt övertygad om att vi aldrig kommer att kunna nå ut till de församlingsbor som aldrig går till kyrkan, om vi inte har en fungerande församlingskärna, som vet vad tro och omsorg handlar om (och även har en medvetenhet om att de själva måste avstå från en del "andlig service" för att kunna nå ut), och som därmed är utrustade att ta emot de människor som kommer. En sån process kan endast skapas och fulländas av den Helige Ande.

Bottomline: Det jag vill ha sagt är att det knappast kommer någon väckelse utan att vi har en levande församlingsgemenskap.