Det har nu gått en vecka sen jag kom tillbaka från en underbar resa till London. Jag brukar ju aldrig resa egentligen, så det är ett rent under att det blev av. Det var jag, Broschan och hans tre barn som åkte iväg några dagar till den engelska huvudstaden. Här kommer ett litet sammandrag.
Onsdag 2 november
Mestadels på resande fot. Jag åkte från Kallax och sammanstrålade med övriga på Arlanda för vidare färd till Heathrow. Sen blev det tunnelbana med nåt byte tills vi sent på kvällen var framme vid Finska Kyrkan (det var fullbokat i den svenska motsvarigheten). Där bodde vi i ett sexbäddsrum tillsammans med Seppo, en finländsk man som man knappt såg röken av dessa dagar. Det var trångt, men det fungerade bra. Hyfsat billigt och frukost på köpet. Kan rekommenderas.
Torsdag 3 november
Första anhalten blev Big Ben och Houses of Parliament. Genast när vi kom upp ur tunnelbanan såg vi denna mäktiga syn och strax efteråt hörde vi ljudet från en säckpipeblåsare strax bakom oss. Bra start, helt enkelt. Sen begrav vi oss över bron till London Eye för att få en överblick över London. 135 meter upp i luften ser man rätt långt och man får en liten känsla för de centrala delarna i alla fall. Väl nere på marken, efter en halvtimmes bokstavlig sightseeing, gick vi in på London Aquarium och fick se många exotiska fiskar. Ja, det fanns lite annat också. Roligast var nog att se pingvinerna, faktiskt.
Efter detta tog vi en promenad tillbaka och tittade på en del sevärdheter: nämnda Big Ben och Houses of Parliament, Westminister Abbey, Trafalgar Square med Lord Nelson på en pelare i svindelhöjd. En mindre kopia av hans skepp fanns också där, i form av ett flaskskepp. Där fanns även en stor klocka som räknar ner tiden till nästa sommar-OS. Sen var det dags att äta middag och det blev på Caffe Concerto nära Piccadilly Circus, ett trevligt ställe som vi återvände till ett par dagar senare. Rundturen fortsatte till den Pernilla Wahlgrenskt omsjungna platsen med stora reklamskyltar. (Men inte mötte jag dig där inte). Regnet hängde då i luften, så vi gick in på London Trocadero, en galleria som nog försökte ha en ungdomlig prägel, men det kändes som om det inte hade fallit målgruppen i smaken. När vi kom ut därifrån regnade det rätt rejält. Vi beslutade oss för att gå och hämta fotbollsbiljetterna inför söndagens begivenhet. Efter lite letande hamnade vi rätt. Överhuvudtaget är jag så tacksam över att Broschan hade sån koll på logistiken och telefongps:en så det var aldrig några större problem att hitta rätt.
Sen åkte vi buss (givetvis en dubbeldäckare, där vi satt högst upp, längst fram!) till Tower Bridge. Förutom att beskåda denna vackra bro, fick vi en oväntad upplevelse som vi nog alla fem tyckte var en av de bästa under Londonsemestern. Det började med att vi tog en trappa ner under gatan och plötsligt befann vi oss i ett helt annat lugn än vi annars hade upplevt. Där fanns ett hotell med en upplyst fontän utanför. Det var en liten oas mitt i alla andra upplevelser. Där fanns också Starbucks och det blev en uppskattad kaffe- och fikapaus innan vi gick över bron. Halvvägs över fick vi vara med om en mäktig broöppning. Ja, vi hann över till säkrare mark, förstås. Sen åkte vi "hem" och somnade nog rätt kvickt, eftersom förra natten inte gav alltför mycket sömn.
Fredag 4 november
Fredagen började med att vi sökte reda på King's Cross Station, platform 9 3/4. Det var alltså där som tåget brukade hämta Harry Potter och övriga elever, när de skulle till Hogwarts. Det var enormt många trollkarlsutklädda barn på denna plats, antagligen en skolutflykt eller så. Kul att se. Därefter begav vi oss till Camden Lock Market, en fascinerande marknad med ett brett utbud. Vid lunchtid hade vi säkert kunnat äta oss mätta på alla gratis smakprover vi blev erbjudna, bara genom att gå omkring. Vi nöjde oss dock bara med en flaska nypressad apelsinjuice var, eftersom eftermiddagens planer var lite annorlunda. Jag nämner det bara, för juicen smakade fantastiskt bra.
Därefter begav vi oss till shoppingkvarteren på Oxford Street och koncentrerade oss på Hamley's gigantiska leksaksaffär i fem-sex våningar. Ett otroligt utbud, men eftersom resväskorna har begränsat utrymme, så blev det inget köpt där. Priset kanske spelade in också. Sen gick vi över gatan och tittade på en Ferraributik. Allt andades Ferrari, väskor, tröjor, jackor, kepsar, parfym, golfprylar, etc. Och här talar vi verkligen om priser!! Apropå Ferrari: ett trevligt nöje, som var gratis, var att se alla häftiga bilar som antingen körde runt på Londons gator, eller att stanna till utanför de skyltfönster som var det enda som hindrade oss från att dregla på en livs levande Ferrari, Lamborghini, McLaren, etc. Innan dagens huvudattraktion, gick vi på en italiensk restaurang som låg en tvärgata från Regent Street. Inne i denna gränd kom den andra oaskänslan under vår storstadsvistelse. Klart fascinerande att det finns såna platser bara ett halvt stenkast från myllret och mullret.
Sen var det då dags för musikalen Mamma Mia. Det var en helt fantastisk upplevelse. Klart man inte kunde hålla sig från att sjunga med då och då. Det var inte så dumt att ha sett filmen innan, för då visste man vad storyn gick ut på, vilket gjorde att man kunde koncentrera sig på det som hände på scenen. Det var ju dock engelska, utan textning. På bänkraderna framför oss satt förresten ett par dansklasser i typ gymnasieåldern, och det höjde verkligen känslan att höra deras engagemang i sången och dansen, för att inte tala om deras egna synkroniserade sittdans till titellåten. I slutet blev det ett par bejublade extranummer från musikalensemblen, innan vi gick ut i myllret, uppfyllda av allt vi varit med om. Oj, så otroligt mycket folk som var ute denna fredagskväll. Vi strosade runt ett bra tag och gick bland annat till S:t Pauls Cathedral, innan det var dags att dra "hemåt".
Lördag 5 november
Lördagen inleddes med att vi for till Buckingham Palace för att se vaktavlösningen. Tyvärr var det så mycket folk, så att man såg inte så mycket. Men visst fick man ju se och höra lite på håll. Efteråt stannade vi kvar en stund och fotade lite. Måste bara nämna ett litet bus jag gjorde. Jag såg några turister som ställde upp för ett fotografi. Gissa vem som infiltrerade bilden? Haha... det där har jag garvat mycket åt. Vad de kommer att få fundera vem det där egentligen var. Fotografen såg vad som hände och hade rätt roligt även hon åt kuppen.
Hursomhelst gick vi sen en bra bit genom Kensington Gardens till Harrods stora och flotta varuhus. Otroligt vilka prislappar och otroligt vilka saker som prislapparna var fästade vid. Vi gick t ex genom en våning med exklusiva damkläder. Det är dock lite märklig känsla att julhandeln är igång, inte bara där, men ändå... Efter Harrods åt vi middag, lite tidigare än vanligt, på The Gloucester Pub. Där hände också en lite rolig episod. Broschan gick till kassan och beställde och de frågade var vi satt. Han pekade och tjejen i kassan sa "Ah, the bald man". "Yes, it's my brother". "Oh, I'm sorry". Sen berättade han det för mig, så när vi gick sa jag till henne med ett leende: "... and the bald man says thank you", "Oh, I'm sooo sorry about that", "Oh, I'm gonna cry all night... oh, no, it's okay, don't worry, bye bye!"
Efter detta letade vi reda på en Tintin Shop som jag hade läst om i en reseguide. Det var en liten, liten butik med mängder av Tintinalbum, småfigurer, souvenirer, osv. Allt för Tintinnördarna. Jag kan nog inte räkna mig till den skaran, men det var fascinerande att se. Efter en snabb sväng förbi London Eye för att köpa en present till Elias, åkte vi tillbaka till Caffe Concerto, som besökte ett par dagar tidigare. Nu blev det ett riktigt klassiskt Afternoon Tea, med te (ja, det är sant), sandwichar, scones med sylt och små bakelser. Det var klart trevligt och nåt man ju bör göra nån gång i sitt liv. Sen återstod inte så mycket mer än att återvända till Finska kyrkan. Jo, vi stannade till i kvartersbutiken där ägaren var en rolig prick. Broschan frågade bland annat vad en godispåse kostade. Svaret blev "For you £20, for everybody else £1.20".
Söndag 6 november
Klart man måste helga vilodagen. Därför gick vi på gudstjänst i Holy Trinity Brompton, dvs den kyrka där Alphakonceptet kommer ifrån (Alpha = en grundkurs i kristen tro, mycket bra!!). Det var en sån gudstjänst som jag gillar som komplement till de svenskkyrkliga, nämligen en tredjedel lovsång till bra musik, en tredjedel bra predikan/undervisning (denna gång av Nicky Gumbel, mannen bakom Alpha - mycket bra!!) och en tredjedel (ja, det kanske var lite mindre än det, men ändå) förbön för de som så önskade. Det var välsignat! En läcker grej var att man, i samband med kollekten, hade som en nyhetssändning på skärmen mitt fram för sån som hade hänt och var på gång i kyrkan och dess dotterkyrkor. Det kanske vore nåt för oss i Sverige?
Därefter åt vi pizza på ett mögligt ställe, innan vi begav oss ut till Craven Cottage, dvs Fulham Football Clubs hemmaarena. Fulham är ett av mina två favoritlag. (Det andra är Everton). Jag har ju varit otroligt intresserad av engelsk fotboll sen barnsben och nu blev det första matchen jag fått/kunnat se live. Innan matchen besökte vi souvenirshopen och jag köpte lite småsaker. Sen sökte vi oss till våra platser och inväntade matchen. Det blev också en upplevelse. Vilken stämning! Fulham mötte Tottenham och vi hade fått platserna precis bakom ena målet, halvvägs upp efter läktaren. Tyvärr ägde lagen vardera halvlek, vilket innebar att det mesta av spelet skedde typ 100 meter bort. Men man fick ju ändå vara med i upplevelsen. Fulham förlorade tyvärr med 1-3, men det var ändå värt det. Sen blev det trångt på vägen tillbaka till tunnelbanan. När vi skulle korsa en väg dök det plötsligt upp en buss vi kunde ta, så vi hoppade på den och slapp därmed en hel del väntan och trängsel tillbaka till centrala stan. Busschauffören var förresten riktigt rolig. Hon var inte riktigt nöjd med att hennes passagerare bara satt och stirrade ut genom fönstret, utan ville se lite leenden: "There's so many sad faces. Why? Not on my bus! It's Christmas soon. And my birthday is on Thursday". Hon förgyllde verkligen tillbakaresan. Nu var det kväll och vi tänkte ta en favorit i repris, men kom tre minuter efter att Starbucks vid Tower Bridge hade stängt. Då återstod bara att fara hem och packa inför hemresan och få några timmars sömn.
Måndag 7 november
Jag tror nog att vi alla låg lite på ohåga de där timmarna. Allas klockor och mobiler var ställda på 02.45, för att vi skulle vakna och hinna med bussen som gick till centrala London. Där bytte vi till en annan buss som skulle ta oss ut till Heathrow. Till slut, efter några timmar på Arlanda, kom vi så hem, trötta, men glada, efter många leenden och skratt och åtskilliga upplevelser rikare.
Till sist
På ett sätt var denna resa lite dålig tajming. Hade vi varit i London två veckor tidigare hade vi kunnat se mina två favoritlag, Fulham och Everton, mötas på Craven Cottage. Hade vi varit i London en dryg vecka tidigare hade vi kunnat se en konsert med Lenny Kravitz, en av mina favoriter. Hade vi varit i London, typ i morgon, hade vi kunnat se England-Sverige i en vänskapslandskamp i fotboll...
Men å andra sidan: bättre tajming kunde det inte ha blivit. Det blev i rätt tid. Skönt att få byta miljö. Skönt att få ladda batterierna inför allt som finns här på hemmaplan. Otroligt trevligt att få umgås med Broschan och hans fina barn. Vi fick uppleva så mycket under dessa dagar, sånt som vi säkert kan leva på länge.
Inlägg
