Jag bevittnade ett brott förra veckan.
Det var sen eftermiddag. Jag kom gående längs en gata i
närheten av centrum i Umeå, när jag ser en bil stanna parallellt med den
parkerade bilraden och förstår att den tänker fickparkera i den enda lediga
luckan som finns. Alla som kör bil vet att det inte är den lättaste manövern,
särskilt inte när det var så pass mörkt som det var. Jag fortsätter min
promenad mot min bil som står några kvarter bort, men ögonen fastnar vid den
backande bilen. Så låter det BOMP och jag förstår direkt att han måste ha backat
in i bilen som står parkerad bakom den lediga parkeringsplatsen. Då stannar jag
upp för att se hur han ska hantera den här situationen. Samtidigt inser jag att
det kan vara bra att fotografera händelsen och registreringsnumret ifall
chauffören väljer att smita från platsen, så jag tar fram min mobil. Mycket
riktigt, mina misstankar var välgrundade. Visserligen kliver passageraren ut,
men chauffören kör iväg och jag får bråttom att ta kort på bilen.
Så här ser den ut.
En rätt så ostylad selfie, måste jag erkänna. Inte vad jag
hade tänkt. Inte där och inte då.
Jag går fram till passageraren, som var i 25-årsåldern. Han undersöker
skadorna på den bakomvarande bilen och jag frågar hur det går. ”Ja, vi ska göra
rätt för oss. Det är alltför många som bara smiter i en sån här situation, men
inte vi”, säger han med ett snett leende. Vi konstaterar att det är en tydlig
buckla på registreringsskylten och att den antagligen behöver bytas ut. Sen
pratar vi en stund till om händelsen och när jag sen måste gå vidare, frågar
jag: ”Okej, kan jag lita på er nu att ni gör rätt för er?” ”Javisst”, svarar
killen, ”självklart. Dessutom har du ju allt på film”. ”Jaa, precis”, svarar
jag och lämnar platsen.