Melodifestivalen - deltävling 1

Äntligen igång. Eller äntligen och äntligen? Det kändes som ett av de sämsta startfälten på år och dag, åtminstone vid första genomlyssningen. Låtarna har dock tagit sig efterhand. Årets programledare är Gina Dirawi, Sarah Dawn Finer och Helena Bergström. Visst gör de vad de ska göra, men samtidigt känns det vara lite sämre manus än tidigare. Nåt litet skratt blev det väl, men inte så mycket mer. I hela produktionen tycker jag att det var på tok för mycket svordomar, både i låtarna, mellansnacken och mellanakterna. Det är inte okej.

Sen känns det lågbudget att artisterna bara ska komma gående in i lokalen. Det har varit oerhört mycket bättre presentationer tidigare år. På plussidan finns dock detta med ”Tredje chansen”, dvs ett antal gamla melodifestivallåtar som tävlar ytterligare en gång på webben. Jag tyckte också om att Soundtrack Of Our Lives gjorde en egen version av ”Try Again”.

Jaja, summan blir väl godkänt i alla fall, men inte så mycket mer. Men viktigast av allt är ändå låtarna. Så här kommer rösterna från the SvBG jury:

1. ”Euphoria” – Loreen

(Gick direkt till final)

Glad danslåt med dramatiska inslag på scenen. Loreens bidrag förra året, ”My Heart Is Refusing Me”, blev en av fjolårets största hittar. Den här låten ligger på samma nivå, med den skillnaden att den gick direkt till final. Välförtjänt. Kvällens klart bästa.

2. ”The Boy Can Dance” – Afro-Dite

(Blev 5:a)

Tio år har gått sen fantastiska “Never Let It Go”. Känslan var nästan densamma när dessa tre välbevarade medelålders damer levererade denna discorökare. Dansen var kanske lite väl mycket riverdance, men å andra sidan hann Gladys del Pilar visa upp kvällens grymmaste sångstämma. Låten hamnade på tok för långt ner!

3. ”Salt And Pepper” – Marie Serneholt

(Blev 6:a)

Vad har svenska folket emot Marie Serneholt? Ytterligare ett bakslag i dessa sammanhang. Jag tyckte om den här kryddiga låten. En ens hennes kroppsnära one-piece kunde förstöra. Fast det var kanske det den gjorde?

4. ”Mystery” – Dead By April

(Gick direkt till final)

Blandning av rå metall och popmusik. Popen gillade jag mycket, metallen också, men growl klarar jag inte av. Den tillförde ingenting, snarare tvärtom, tycker jag. Utan den hade den fått högre placering för mig. Resten, inte minst duktige sångaren Zandro Santiago var ju riktigt bra. Tilläggas bör att detta var faktiskt Elias favoritlåt, inklusive growlen.

5. ”Jag reser mig igen” – Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern

(Gick vidare till andra chansen)

Jag visste att Thorsten Flinck kunde sjunga och det gjorde han även nu, med bravur. Dramatisk framställning. Inte alls dåligt, även om jag inte gillar musikstilen för egen del.

6. ”I Want To Be Like Chris Isaak (This Is Just The Beginning)” – The Moniker

(Blev 8:a)

Lite småtråkig låt. Det hände inte så mycket. Refrängen var hyfsad, men den var i alla fall inte alls i klass med förra årets ”Oh My God”. Allt detta återspeglade sig också i bottenplaceringen. Jag kan väl tycka den var värd några snäpp högre upp, men ändå…

7. ”På väg” - Abalone Dots

(Blev 7:a)

Kändes lite som Timoteijs countrysystrar. Det här var enda bidraget som inte var förstärkta av stämsång i bakgrunden, live eller inspelat. Pluspoäng för det, för det var vacker stämsång. Däremot är det lite för tråkigt och melankoliskt för min smak.

8. ”Sean den förste Banan” – Sean Banan

(Gick vidare till andra chansen)

Här kom så Markoolios lillebror. Buskis kommer aldrig att få nån plats i mitt hjärta. Inte i det här sammanhanget i alla fall. Okej att refrängen var bra, men helhetskonceptet med svordomar och allt: nej tack. För mig blev han Sean den siste Banan.