Församlingsgemenskap

Det var länge sen jag blev inspirerad till att skriva nåt "väsentligt" här på bloggen. Mycket av mitt jobb som präst är av sånt slag att man inte kan skriva om det, anser jag (eller andra), eller kräver en hel del formuleringskonst för att släppa ut det i offentligheten. När dessutom de flesta av mina arbetsuppgifter handlar om ordentliga förberedelser, med tillhörande nedskrivna genomtänkta formuleringar, finns sällan orken att skriva ner sina djupare tankar även här på bloggen. Men nu rann det till lite inspiration, kanske beroende på att jag har varit pappaledig hela veckan...

Sen ett antal år tillbaka har församlingsgemenskap legat mig väldigt varmt om hjärtat. Jag har funderat en del kring varför jag har känt mig mer hemma på EFS här i Piteå, än i den församling jag jobbar i. Svaret har varit att jag känt större gemenskap med EFS-arna. Inte för att de nödvändigtvis är trevligare och mer socialt intelligenta, utan kanske mest för att de har haft självklara sammanhang som har odlat och underlättat församlingsgemenskapen. Jag tänker då på att de är indelade i hemgrupper och - inte minst - alltid har kyrkkaffe efter sina gudstjänster. Jag förundrade mig även över att så många i min församling kände sig så ensamma, alltså även de som räknas som församlingskärnan och suttit bredvid samma personer under många år i kyrkbänken. De hade alltså samma upplevelse som jag själv hade. Ju mer jag tänkte på det, desto mer tragiskt kändes det. För hur ska nya människor kunna finna sin plats i den gudstjänstfirande församlingen om de inte känner värme och gemenskap bland de som redan finns där?

Därför har jag medvetet försökt, steg för steg, att bygga upp församlingskärnan (väl medveten om att jag enbart är Guds tjänare i detta viktiga arbete). Detta tror jag sker på främst tre sätt: bön, fördjupning och mötesplatser mitt i livet.

Bön
Bönegemenskapen är grundläggande, både för gemenskapen med Gud och med varann. Det är ingen tvekan om att många av de människor jag känner mest samhörighet med, är de som jag ber med. I det sammanhanget kan vi dela de viktigaste sakerna i livet och innesluta det i bön. Vi har ofta fått bönesvar, inte nödvändigtvis stora omvälvande, men det är oerhört uppmuntrande. Det gör att omsorgen om varandra ökar, liksom, givetvis, förundran över Guds storhet och närvaro.

Syftet med bönen i församlingskärnan är alltså att fördjupa gemenskapen med Gud och med varandra.

Fördjupning
Jag har själv alltför många gånger gått hem besviken från gudstjänster, besviken över att inte ha fått mer matnyttigt i predikningarna. (Ja, i min lågkyrklighet är predikan viktigast för mig, även om det andra givetvis inte är oväsentligt!). Som någon klok människa har sagt: "Förr predikade man rent och klart, nu predikar man klent och rart". En fördjupande predikan, inspirerad av den Helige Ande och centrerad till Jesus, skapar tro och bygger upp församlingens tro. Själv har jag alltid försökt att satsa på mina predikningar och har de senaste åren märkt att de fått mer av den fördjupande karaktären. Den respons jag har mött har i stort sett varit positiv. Det märks hur mycket det saknas i den moderna församlingen. Många är svältfödda. Det var inte länge sen jag predikade på ett nytt ställe, där någon efteråt sa (med tårar i ögonen): "Om du bara visste hur mycket vi längtat efter att få höra det här!"

Som ett led i denna fördjupning har jag även haft tematiska bibelstudier i några år, där vi gått igenom väsentliga, centrala teman från A till Ö. Vi håller nu på att ha fullgjort andra vändan genom alfabetet. Det är bra både för mig och deltagarna. Numera finns de även på kvällstid.

Syftet med fördjupningen är alltså att skapa tro och bygga upp församlingskärnan.

Mötesplatser mitt i livet
I början nämnde jag detta med kyrkkaffen. Det är viktigare än man kan ana. Stadsförsamlingen har haft oregelbundna kyrkkaffen genom årens lopp, men det har sannerligen inte varit prioriterat. Några inflyttade församlingsbor har varit en blåslampa i det som numera är enkla kyrkkaffen varje söndag. Sen denna satsning påbörjats har det märkts hur mycket det faktiskt betyder. En del har fått ett avbrott i vardagens ensamhet, en del har fått nya vänner och alla har fått glädjas över att mötas och samtala om livet, i smått och stort. Efter församlingssammanslagningen har dessutom det frivilliga engagemanget ökat enormt. Det är som att "nu ska vi visa dem"... och antalet kaffedrickare har fördubblats, minst. Kring 40 varje söndag och påsklunchen lockade 70! :-D

Självklart finns det många fler viktiga mötesplatser mitt i livet, både som nu fungerar hos oss och sånt som jag skulle vilja skulle finnas, t ex hemgrupper. Men det har vi tyvärr inte (än).

Syftet med dessa mötesplatser mitt i livet är att församlingen på olika sätt ska kunna mötas och på ett otvunget sätt dela livet och tron.

Sammanfattning
Jag nämner inte dessa tre områden för att lyfta fram mig själv och min betydelse (och därmed nedvärdera andra människors ansträngningar och prioriteringar), utan för att visa på att vi inte får glömma bort det enkla och grundläggande i vårt församlingsarbete. Men av nån anledning är de här sakerna sällan prioriterade i en modern församling, konstigt nog. (I nämnda sammanslagning har precis alla dessa saker ifrågasatts och flyttats, antingen i tid eller rum. Därmed inte sagt att det blivit sämre, men de har i alla fall flyttats längre ut i marginalen. Hur det blir i framtiden vet jag inte...).

Jag skriver "konstigt nog", efter som jag är fullkomligt övertygad om att vi aldrig kommer att kunna nå ut till de församlingsbor som aldrig går till kyrkan, om vi inte har en fungerande församlingskärna, som vet vad tro och omsorg handlar om (och även har en medvetenhet om att de själva måste avstå från en del "andlig service" för att kunna nå ut), och som därmed är utrustade att ta emot de människor som kommer. En sån process kan endast skapas och fulländas av den Helige Ande.

Bottomline: Det jag vill ha sagt är att det knappast kommer någon väckelse utan att vi har en levande församlingsgemenskap.