Idag är det exakt 50 år sen de första kvinnorna vigdes till präster i Svenska kyrkan. Det är givetvis värt att uppmärksammas. Jag gläds åt många av mina kvinnliga kollegor och tror att vi alla har en viktig uppgift att sprida budskapet om frälsningen i Jesus Kristus.
Ändå kan jag inte låta bli att reagera över inslaget i kvällens Rapport kl.18.00. Nyhetsuppläsaren sa: "För femtio år sen så fick Sverige sin första kvinnliga präst. Idag så är nästan hälften av landets präster kvinnor, men fortfarande så är det långt kvar till halva makten".
Varför reagerar jag över detta? Jo, jag reagerar eftersom det aldrig ska handla om makt som präst. Det som ska känneteckna en präst är att vi är Guds tjänare (vår titel är egentligen "Verbi Divini Minister", dvs "det Gudomliga Ordets tjänare") och att vi är satta att tjäna varandra, inte uppträda som herrar (eller damer!). När Jesu lärjungar bråkade om vem av dem som var den störste, sa Jesus: ”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.” (Mark 9:35)
Att sträva efter makt i Guds kyrka är således inte efter Guds vilja.
Sen är det en annan sak att det behövs nån sorts struktur och ordning för att det ska fungera. Det är därför kyrkan tillsätter biskopar, kontraktsprostar, kyrkoherdar, etc. Tyvärr handlar tillsättningen av dessa lite för mycket om makt (och politik) i dagens läge. Det är aldrig rätt att kvotera in x antal kvinnliga (eller manliga för den delen) kyrkoherdar och biskopar i Svenska kyrkan. Den enda princip som borde gälla är att det är rätt person som får tjänsten (observera ordvalet: "tjänsten", inte "jobbet"!), oavsett kön, etc. Tänk om urvalet gick efter i hur hög grad kandidaten i fråga är en god tjänare? Jag tror att det då skulle se klart annorlunda ut i Svenska kyrkan.
I slutet av inslaget på Rapport kom en intervju med prästkandidaten Emelie Söderholtz, som sa: "Jag tycker det är viktigt att man ser att jag är en präst och inte en kvinnlig präst. Jag vill bli sedd som en präst och inte en kvinnlig präst". "Varför är det viktigt?", frågade reportern. Emelie svarade: "För att det inte är könet som gör mig som en... till en bra präst".
Exakt vad jag menar. Hon verkar ha förstått vad det handlar om. Att vara präst är ett kall, inget karriärsyrke, ingen språngbräda mot makt. Det handlar inte om makt, utom om tjänande. Den enda makt vi ska sträva efter är den makt som har getts åt Jesus. Det är honom vi får tjäna. Han välsignar och utrustar den som underordnar sig. Och med denna makt ska vi tjäna våra medmänniskor.
Ändå kan jag inte låta bli att reagera över inslaget i kvällens Rapport kl.18.00. Nyhetsuppläsaren sa: "För femtio år sen så fick Sverige sin första kvinnliga präst. Idag så är nästan hälften av landets präster kvinnor, men fortfarande så är det långt kvar till halva makten".
Varför reagerar jag över detta? Jo, jag reagerar eftersom det aldrig ska handla om makt som präst. Det som ska känneteckna en präst är att vi är Guds tjänare (vår titel är egentligen "Verbi Divini Minister", dvs "det Gudomliga Ordets tjänare") och att vi är satta att tjäna varandra, inte uppträda som herrar (eller damer!). När Jesu lärjungar bråkade om vem av dem som var den störste, sa Jesus: ”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.” (Mark 9:35)
Att sträva efter makt i Guds kyrka är således inte efter Guds vilja.
Sen är det en annan sak att det behövs nån sorts struktur och ordning för att det ska fungera. Det är därför kyrkan tillsätter biskopar, kontraktsprostar, kyrkoherdar, etc. Tyvärr handlar tillsättningen av dessa lite för mycket om makt (och politik) i dagens läge. Det är aldrig rätt att kvotera in x antal kvinnliga (eller manliga för den delen) kyrkoherdar och biskopar i Svenska kyrkan. Den enda princip som borde gälla är att det är rätt person som får tjänsten (observera ordvalet: "tjänsten", inte "jobbet"!), oavsett kön, etc. Tänk om urvalet gick efter i hur hög grad kandidaten i fråga är en god tjänare? Jag tror att det då skulle se klart annorlunda ut i Svenska kyrkan.
I slutet av inslaget på Rapport kom en intervju med prästkandidaten Emelie Söderholtz, som sa: "Jag tycker det är viktigt att man ser att jag är en präst och inte en kvinnlig präst. Jag vill bli sedd som en präst och inte en kvinnlig präst". "Varför är det viktigt?", frågade reportern. Emelie svarade: "För att det inte är könet som gör mig som en... till en bra präst".
Exakt vad jag menar. Hon verkar ha förstått vad det handlar om. Att vara präst är ett kall, inget karriärsyrke, ingen språngbräda mot makt. Det handlar inte om makt, utom om tjänande. Den enda makt vi ska sträva efter är den makt som har getts åt Jesus. Det är honom vi får tjäna. Han välsignar och utrustar den som underordnar sig. Och med denna makt ska vi tjäna våra medmänniskor.
Inlägg
2 kommentarer:
Gott sagt, Sven-Bertil. Tänkte bara lägga till att maktens kohandel med kyrkliga tjänster alltid funnits där kyrkan som institution haft makt. Det krävs alltså inte bara att de som är satta att tjäna kyrkan faktiskt gör det, utan att kyrkan som gemenskap söker sig mot tjänandet och maktlösheten. Svårt men nödvändigt. Men Jesus har gått före. Som i Ylva Eggehorns psalm "Vi trodde du var användbar, till salu. Vi skrev ditt namn på våra stridsbaner. Vi byggde katedraler högt mot himlen, men du gick hela tiden längre ner."
Viktigt tillägg! Tack Pär! :-D
Skicka en kommentar