söndag 25 april 2010

Första nattvarden - en stor dag!

Idag har det varit en stor dag för Elias. Det var nämligen första gången han fick ta emot nattvarden. Pappa är hur glad och stolt som helst.

Han har ju varit med till kyrkan rätt ofta och följt med fram de gånger det varit nattvard. Då har han hittills fått nöja sig med en välsignelse. Inte så dumt alls, men inte riktigt "the real thing". Så visst har jag sett fram emot att den här dagen. Förra gången vi var på högmässa tillsammans kände jag att det nog var dags. Det märktes att han var klart mer nyfiken än tidigare och tyckte det var lite konstigt att inte han själv fick nåt. Men eftersom jag ville förbereda honom lite, fick det vänta till idag.

Vissa kan invända att ett barn kan ju inte förstå vad nattvarden är, men vem av oss kan egentligen förstå detta mysterium att lite bröd och vin kan vara Jesus själv? Men Jesus sa ju att vi tar emot honom vid nattvarden, att det är hans kropp och blod. Det får vi helt enkelt lita på, även om vi inte fullt ut kan förstå hur det är möjligt. Jesus sa ju dessutom: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de” (Mark 10:14).

Så jag har vid några tillfällen berättat för Elias vad nattvarden är, vad Jesus lovat och att han vid altarringen skulle titta på brödet (där det ju finns ett krucifix, där Jesus hänger på korset) som prästen lägger i handen, och sen doppa det i vinbägaren och stoppa det i munnen.

Så här är det väl för oss alla egentligen: Vi får ta till oss Jesu löften kring nattvarden, ta emot brödet och vinet och sen överlåta resten till Gud. (Och möjligen inse att det inte alls är ett mysterium, utan det mest konkreta vi kan vara med om!!)

Jag tyckte det var en underbar stund när Elias fick ta emot nattvarden för första gången. Det tyckte även han. Han såg väldigt lycklig ut efteråt. Gode Gud, välsigna honom. Amen! :-D

2 kommentarer:

Broschan sa...

Amen!

stig strömbergsson, präst sa...

Jag minns när jag i intellektuella bryderier funderade över hur mycket mina små döttrar egentligen förstod när det gällde Nattvarden, Jesu närvaro i sakramentet, skillnaden på mässans bröd och vanligt bröd osv.
I vevan sporde jag därför döttrarna - hörde själv hur korkad jag lät - ungefär:
"Tycker ni det är svårt att förstå hur Jesus kan vara i brödet i kyrkan?"
"Nää!" svarade den yngre.
"Nähä?" svarade den förbryllade nästan besvikne fadern.
Och barnet fortsatte: "Det är ju en bild på han på brödet, ju!"

Det blev ett enkelt definitivt ajöss till allt snack om transubstantiation, ubikvitet eller andra försök att förlara den reella närvaron och jag insåg att barn som inte är så fögubbade kloka fattar med andra körtlar än den som sitter mellan öronen.
Och just därför fattar barnen!