Tipsextra 40 år

Ett av mina absolut största intressen under uppväxten var engelsk fotboll. Det var högtidsstunder när det var Tipsextrasäsong och man satte sig i i TV-soffan för att titta. Idag firar Tipsextra 40-årsjubileum och igår visades en lång nostalgisändning i SVT. Den är inspelad, men jag har inte hunnit se den än.

Jag minns än idag hur sakta minutvisarna segade sig framåt på lördagseftermiddagarna. Aldrig kunde "Hem till gården" ta slut. Men glädjen var stor när vinjetten spelades upp. Ibland var tittandet hotat när vi var borta eller hade främmande, men nog löstes det oftast innan slutet. Utom de gånger när 10 december inträffade på en lördag, för då hade min mor förkörsrätt på Nobelfesten. Självklart fick hon få se denna enda gång per år, men visst kändes det lite surt.

Första gången jag var medveten om att engelsk fotboll existerade var via en bunt gamla Hemmets Veckotidning, typ, som hade lagbilder varje vecka. Det måste ha varit kring 1972. Jag minns bilder på West Ham, Burnley, Birmingham och lite andra lag. Sen pratades det om stormålvakten Gordon Banks, backen Bobby Moore och lirarna George Best och Kevin Keegan. Det var också vid den här tiden som Clyde Best var den förste färgade spelaren i Engelska ligan. Det fanns också små samlarbilder. Jag och broschan hade bilder på bland andra Peter Storey, Colin Todd och Peter Osgood. Och Alan Ball (givetvis med svenskt uttal).

Jag minns inte hur mycket jag kollade på Tipsextra innan åldern blev tvåsiffrig, men i tioårsåldern började jag i alla fall skriva upp resultaten, målskyttarna, göra en Tipsextratabell, etc. På den tiden fanns för övrigt inte ens reklam på tröjorna. Det var i den vevan jag såg en helt fantastisk match när Everton utklassade Coventry med 6-0 efter bländande spel. Jag minns mest den store och skäggprydde Bob Latchford, som gjorde hattrick, och den duktige vänsteryttern Dave Thomas, som hade nedrullade strumpor. Från den stunden blev Everton laget i mitt fotbollshjärta.

Intresset fortsatte. Jag läste det jag kom över. Jag kunde försjunka i allsköns statistik. Nån gång i 11-12-årsåldern gjorde jag till och med en handskriven bok med fakta om alla ligalagen och samlade en hel del statistik. (Samma form av laginformation har jag sen gjort om, lite mer avancerat, på min hemsida. Kolla gärna in den, jag är riktigt stolt över den, faktiskt.) Jag hade också ett kartotek med över 1000 engelska fotbollsspelare. Nördigt? Tänk bara om man hade haft tillgång till all den information man kan få via Internet idag...

Under några år satt jag ofta vid skrivbordet med papper, penna och tärning och lekte att jag var manager för ett eget lag, där jag köpte och sålde spelare, spelade matcher och sakta, men säkert klättrade i seriesystemet. Laget hette Clitheroe United FC (en mindre stad i nordvästra England) och dräkterna var - av nån anledning - halva röda och halva blå.

Detta enorma intresse höll i sig fram till 18-årsåldern, men sen falnade elden. Det var i samma veva som musik, kompisar och tjejer blev mer intressanta. Detta gjorde att jag faktiskt inte har nåt minne av att Everton vann två ligatitlar i mitten av 80-talet. Jag kan inte förstå det, men jag har verkligen inget minne av det...

Men visst har intresset funnits där hela tiden, åtminstone på sparlåga. När EA Sports kom med sitt "Football Manager" blev det en liten flashback till de tidiga tonårens managerlek i datoriserad form.

Idag följer jag med i ligaspelet, kollar resultat och tabeller. Jag gläds när det går bra för smålagen. De fyra stora (Arsenal, Chelsea, Liverpool och Manchester U) bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Det är roligare med uppstickare och såna som harvar år ut och år in. Jag har så många småfavoriter, kanske för att jag lärt mig en del om dem genom jobbet med hemsidan.

Men visst hade det varit roligare om Tipsextra fortfarande hade funnits. Visst hade det varit roligt att sätta sig i en fåtölj iklädd en klyschig nätbrynja... (okej, inte det sistnämnda då)... men i alla fall lägga sig i TV-soffan på lördagseftermiddagarna och njuta av lite kamp, lite nostalgi och framför allt god underhållning.

När jag nu, några dagar senare, skriver klart denna blogg har jag hunnit se en del av jubileumsprogrammet på SVT. Nostalgifaktorn var hög. Gästen Erik Niva, journalist på Sportbladet, imponerade mycket. Jag konstaterade också att jag saknar den gedigne Bosse Hansson. Den klassiska matchen från 1978 mellan Manchester U och West Bromwich, som jag givetvis minns rätt väl från den tiden det begav sig, var rolig att se. Vilka lirare! Jag säger bara: Laurie Cunningham! I programmet blev jag även påmind om gamla profiler, typ Ken Hibbitt, Trevor Francis, Phil Neal, Charlie George, Joe Jordan, Bryan Robson, Ian Rush och många, många andra som en gång i tiden fyllde mina lördagseftermiddagar...