Vådan av att läsa en bok som är för bra

Jag gillar verkligen att läsa, även om det blir lite för sällan. Ofta är jag för trött eller har för lite tid eller prioriterar andra saker. Men jag har ständigt en längtan efter att på allvar kunna kalla mig en läsare. Visst läser jag ett stycke ur Bibeln varje dag. Visst läser jag nån enstaka artikel i nån tidning rätt ofta. Visst läser jag lite för prästeriets skull. Men nog saknas det en hel del innan jag på allvar är en bladvändare.

När jag läser handlar det om deckare eller kristen uppbyggelselitteratur. Den förra kategorin är lite mer lättsmält - även om de kan vara hårdkokta - så det blir lite mer av den varan. Den andra kategorin kräver lite mer koncentration och engagemang. Kanske är det därför det blir mindre av den varan. Det är, tyvärr, mer avkoppling jag behöver efter en lång arbetsdag.

På mitt sängbord ligger, fiktivt, en stor trave böcker som jag både vill och borde läsa, främst av den andra kategorin. Tids nog kommer det att bli av, även om det kanske dröjer tills barnen är lite större. Problemet är väl bara att traven tenderar att bli högre och högre.

Runt jul och i början av detta år inträffade dock nåt mycket intressant. Jag läste tre böcker som faktiskt var lite för bra. Är detta möjligt? Svaret är ja! Det var Stieg Larssons millenniumtrilogi. Helt fantastiskt bra! Men jag tvingas alltså konstatera att de var lite för bra. Efter att sista boken var avslutad uppstod ett tomrum, eller en mättnadskänsla, för vilken bok skulle kunna toppa dessa mästerverk?

Nu väntar jag och längtar jag efter att min läslängtan ska komma tillbaka. Det närmar sig alltså. Just nu är jag i fasen "längtan efter en längtan". Då är det inte långt kvar. Och jag vet att när jag väl bereder tid och plats och tar mig an nästa bok, så kommer läslusten tillbaka. Det ser jag fram emot! Mycket!