Allt för missionen

Ikväll hade personalen i Piteå stadsförsamling en kombinerad surströmmingsfest och avtackning för en som gått i pension. Surströmming hör väl inte till mina favoriter direkt, så fokus för mig låg på del två. Vi som inte åt surströmming fick "nöja oss med" rostbiff, skinka och potatissallad. Inte så dumt alls. Men mitt i maten började min kyrkoherde utmana mig. Han frågade hur mycket jag skulle ha för att äta en klämma. "Jaa....", svarade jag och drog på svaret innan jag formulerade fortsättningen, "hur mycket är ni beredda att lägga till missionen för att få mig att äta en?". Fort utlovades femhundra kronor. "Nja", sa jag, "om ni kommer upp till tusen kronor så kommer jag att äta". Det gick lite trögt, men till slut kom de upp till nämnda nivå. Då var det bara att bita i det sura äppl... strömmingen som lades upp framför mig, med lök och potatis på en bit tunnbröd. Vad de inte visste var att jag hade kunnat göra samma manöver för hundra kronor också. Helst avstår jag ju, men vad gör man inte för missionen? Jag tycker inte det är speciellt gott, äter hellre annat, men det är inga större problem att äta en klämma. Och framför allt: när arbetskamraterna lägger tusen kronor till missionen så kan man nästan göra vad som helst...