Helgsmålsbön

I vårt rätt så kristofobiska samhälle (inte minst inom mediavärlden) finns det en överlevare, nämligen helgsmålsbönen på SVT. Inte så konstigt kanske, eftersom det brukar vara väldigt tama tillställningar. Ofta kan det (med lite undantag förstås) röra sig om klockringning och en vacker vy över ett landskap med en fin kyrka, ett meditativt musikstycke, en präst, typ, och - i bästa fall - läsning av söndagens text. Någon utslätad allmänmänsklig tanke kan eventuellt förekomma, men det är ytterst sällan som det bränner till. Det kan vara vackert, men inte nåt som berör mig. Det är kanske därför det överlever efter alla dessa år. Det är knappast något hot för "gemene medelsvensson".

Nu är jag dock rädd för att även Helgsmålsbönerna kommer att försvinna ur TV-tablån. Varför? Jo, för nu har jag, två lördagar i rad, sett och hört ett rakt-på-sak-budskap som verkligen varit nåt utöver det vanliga. Förra lördagen var det Frank Ådahl och igår brodern Simon Ådahl, som på ett personligt sätt tog upp centrala delar i den kristna tron och vittnade utifrån sig själva, sin tro, om hur viktig Jesus är som vår personlige Frälsare och som Vägen, Sanningen och Livet. De hinner, på fem minuter, få med så mycket livskraftig näring. Deras budskap var inga nyheter, egentligen, men samtidigt så modigt och härligt att höra. Fantastiskt bra och glädjande! Mer sånt! Se gärna länkarna vid respektive namn.