Historien om ett brott

Jag bevittnade ett brott förra veckan.

Det var sen eftermiddag. Jag kom gående längs en gata i närheten av centrum i Umeå, när jag ser en bil stanna parallellt med den parkerade bilraden och förstår att den tänker fickparkera i den enda lediga luckan som finns. Alla som kör bil vet att det inte är den lättaste manövern, särskilt inte när det var så pass mörkt som det var. Jag fortsätter min promenad mot min bil som står några kvarter bort, men ögonen fastnar vid den backande bilen. Så låter det BOMP och jag förstår direkt att han måste ha backat in i bilen som står parkerad bakom den lediga parkeringsplatsen. Då stannar jag upp för att se hur han ska hantera den här situationen. Samtidigt inser jag att det kan vara bra att fotografera händelsen och registreringsnumret ifall chauffören väljer att smita från platsen, så jag tar fram min mobil. Mycket riktigt, mina misstankar var välgrundade. Visserligen kliver passageraren ut, men chauffören kör iväg och jag får bråttom att ta kort på bilen.

Så här ser den ut.

 

En rätt så ostylad selfie, måste jag erkänna. Inte vad jag hade tänkt. Inte där och inte då.

Jag går fram till passageraren, som var i 25-årsåldern. Han undersöker skadorna på den bakomvarande bilen och jag frågar hur det går. ”Ja, vi ska göra rätt för oss. Det är alltför många som bara smiter i en sån här situation, men inte vi”, säger han med ett snett leende. Vi konstaterar att det är en tydlig buckla på registreringsskylten och att den antagligen behöver bytas ut. Sen pratar vi en stund till om händelsen och när jag sen måste gå vidare, frågar jag: ”Okej, kan jag lita på er nu att ni gör rätt för er?” ”Javisst”, svarar killen, ”självklart. Dessutom har du ju allt på film”. ”Jaa, precis”, svarar jag och lämnar platsen.