lördag 19 juni 2010

Den rojalistiska glädjeyran

Så var dagen här. De senaste veckorna har halva Sveriges massmedia (och massmotia) gjort sitt till för att medvetandegöra det faktum att kronprinsessan Victoria och hennes Daniel Westling skulle gifta sig (den andra halvan koncentrerar sig på fotbolls-VM - och någon tredje halva finns inte). En hel del har ondgjort sig och försökt nonchalera det största evenemanget på år och dag, men det går ju inte. Det är en stor dag, vare sig man vill det eller inte. Det är inte varje dag som det är ett bröllop med kunglig glans. Det är inte varje århundrade som en blivande drottning väljer en man av folket.

Jag tillhör definitivt dem som gläds åt denna rojalistiska glädjeyra. Har man fått det med modersmjölken, plättarna och köttbullarna, så har man (åtminstone jag) ett gott öga till det svenska kungahuset. Kanske hade jag tänkt annorlunda om vi haft ett kungahus som gång på gång skämt ut sig, men det är klass på våra kungafamilj. Det finns inga andra som ens är i närheten när det gäller att representera vårt land.

En av de saker jag tänkt på de senaste dagarna är den kärlek och förälskelse som kronprinsessan och hennes prins utstrålar. Som en av mina vänner skrev på Facebook: "Victoria & Daniel ger mig kärlekspirr i kroppen! Det är inte så dumt när andras kärlek smittar av sig på en själv". Dagens bröllop är en manifestation för kärleken först och främst, kärleken och äktenskapet. Sen även för kungahuset förstås. Jag återkommer till det...

På Facebook kan man se många åsikter och en del saker är riktigt tänkvärt. En annan av mina vänner skriver i ett "gnabb" med en gemensam vän: "Det är mer symbolik i kungagrejorna än du tror. Läs bibeln. Bara detta att vara född och inte vald pga goda egenskaper." Det är ju helt sant. Det där måste jag tänka mer på!

Andra saker jag kunnat läsa är: "Inkonsekvensens höjdpunkt: vi republikaner som sitter och småsnyftar framför kungabröllopet på tv". Andra vägrar helt att delta i, det som de kallar, "spektaklet". Ändå kan de vara så oerhört påverkade av det som sker att det verkar fylla hela deras dag och deras sinne ändå. Intressant fenomen.

Det är, som sagt, en manifestation för kärleken, men även för kungahuset. Visst är det många republikanska strömningar som fått vatten på sina kvarnar. Många anser att det vore självklart att kungen skulle betala sin dotters bröllop, precis som "alla andra fäder" (som om det vore en självklarhet idag?), men då tänker man inte på omfattningen av just detta bröllop. Det är ju offentligt. Det är en statsangelägenhet, vare sig man vill det eller inte. Jag tycker därför inte att det är fel att Sveriges folk får bidra till denna fest. Vi är ju inbjudna att delta, visserligen i olika omfattning, men ändå.

Jag har själv inte kunnat delta så mycket. Det är som gamle kung Gustaf VI Adolfs valspråk: "Plikten framför allt". I Piteå kyrka vigdes nämligen samtidigt ett brudpar, med undertecknad som vigselpräst. (Brudöverlämning? Jajamän! Det verkar ha fått ett uppsving efter vårens onödiga debatt. Personligen föredrar jag att brudparet går in gemensamt, men har inga argument för att neka den självständiga brudens frivilliga val till andra lösningar).

Även om jag inte kunnat delta så mycket mer än några minuter av kortegen, så har jag spelat in själva vigseln och tänker se den senare. Nu prioriterar jag Kamerun - Danmark (live) och sen Speedway GP (spelas in just nu).

Slutsumman är att jag verkligen gläds över kronprinsessan Victorias och prins Daniels lycka. Länge leve kärleken (och kungahuset)!

1 kommentar:

Mats R sa...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article7336591.ab

Jan Guillous krönika i Aftonbladet idag, faktiskt riktigt bra, och jg brukar inte hålla med Herr Guillou spec ofta :-)