Svik inte de äldre

Jag läste nyligen att socialnämnden i Borgholm på Öland beslutat att det inte får förekomma andakter på demensboendet Klockargården. Skälet skulle vara att man inte vill gynna en enskild religion. Skulle då svaret vara att utestänga alla? Det finns ju ingenting som hindrar muslimer, judar, buddhister eller whatsoever att hålla egna samlingar. Det är ju också självklart att man inte behöver vara med på andakterna om man inte vill. Men att helt koppla bort den andliga delen av tillvaron är inget annat än vanvård. Kroppen behöver sitt, själen behöver sitt, anden behöver sitt. Jag anser att det här är ett brott mot religionsfriheten och ett allvarligt svek mot våra äldre, som kanske inte ens själva kan föra sin talan. Alla från den generationen är uppvuxna med kristendomsundervisning i skolan och många av dem bär på en egen tro. En kristen behöver andlig mat för att tron ska hållas vid liv. Vad annat kan bära dem igenom den sista tiden? 

Själv tycker jag att andakter på äldreboendena är ett av de mest meningsfulla uppgifter jag har som präst. Tanterna och farbröderna kommer ofta högtidsklädda. De är så tacksamma. Man ser att det betyder mycket för dem.  Det vore ett svek av kyrkan om vi slutade hålla dessa viktiga samlingar. (Tyvärr är det inte alla som vill prioritera detta). Det är inte ovanligt att dementa, som knappt rör ett finger, än mindre säger något, börjar sjunga med i nån av de gamla bekanta psalmerna. Sånt är så rörande och härligt att se. Det slår an en sträng djupt inom dem. Igenkännande, berörande. Ofta möter jag såna som varit aktiva i någon av våra församling tidigare. De kanske inte har umgåtts tidigare, men där blir syskonskapet än tydligare. Det är Jesus som förenar. Det känns viktigt att inte överge de gamla trotjänarna den sista, ofta svåra, tiden. Många bär på en oro, som ofta lindras i mötet med evangeliet. Jag brukar alltid försöka lyfta fram det kristna hoppet, frälsningen i Jesus Kristus, tryggheten att vara Guds barn, att Han aldrig sviker, osv. Sånt behöver vi alla bli påminda om och jag tror det är ännu viktigare i livets slutskede.