Tiotusen dagar som präst

Det är inte vilken dag som helst idag. Nu har jag nämligen varit präst i tiotusen dagar. Tänk så passande att det är Tacksägelsedagen idag, för det är vad jag känner: Tacksamhet!

• Tacksamhet för att Gud kallat lilla mig att vara Hans tjänare
• Tacksamhet för att Gud utrustat mig i min svaghet och gett mig gåvor som Han kan använda
• Tacksamhet för att Gud lagt en grundglädje i mitt hjärta
• Tacksamhet för att Gud burit mig genom de mörkare dagarna
• Tacksamhet för alla människor jag har fått möta i olika sammanhang, som har lärt mig mer om livet och tron
• Tacksamhet för att jag har fått följa människor en bit på deras livsvandring och förhoppningsvis har fått betyda en del för dem
• Tacksamhet för att Gud inte har tagit tillbaka sin kallelse, utan leder mig vidare genom livet, på äventyret tillsammans med Honom

Alla dagar av dessa tiotusen har verkligen inte varit en dans på rosor. Det har varit en kamp många gånger. Men mitt i kampen har jag fått uppleva att tron håller, att Gud bär och jag känner en så stor trygghet i att allt vilar i Guds händer. Större delen har nog ändå varit fylld av glädje och mening. Några av dessa tiotusen dagar kommer jag aldrig att glömma, medan andra bara försvann. Tiotusen dagar. Det känns som nyss jag stod där i Luleå domkyrka och blev prästvigd. Jag är inte densamme idag. Mycket har hänt, på gott och ont. Kyrkan är inte heller densamma idag. Mycket har hänt även där, på gott och ont. Men Gud är densamme, igår, idag och i all evighet - och det känns otroligt tryggt!

 

Om jag blickar framåt tiotusen dagar har jag passerat 80-årsfirandet - om jag ens lever. Vem vet någonting om morgondagen? Det enda jag vet är att Guds nåd är ny varje morgon.

 

Idag har jag firat mina tiotusen dagar som präst genom att gå på högmässa i Ålidhemskyrkan, som är en del av min framtid. Jag kommer nämligen att byta tjänst efter nyår och börja där. Det känns spännande och inspirerande. Firandet har fortsatt med smörgåstårta. Det kändes värdigt. Nej, jag är faktiskt inte less på denna delikatess, trots att jag ätit åtskilliga bitar genom årens lopp. Resten av dagen kommer jag bara att ta det lugnt i favoritfåtöljen. Det känns också värdigt (och framför allt klokt), för hur det än är, så är inte orken densamma som den var för tiotusen dagar sen.