För ett par dagar sen inträffade en av - som jag förmodar - årets höjdpunkter. Det var nämligen 20-årsjubileum för Malå Gospel, den kör som jag var med i från starten och de fem första åren. Nu är det alltså femton år sen jag flyttade från Malå, men samhället ligger mig fortfarande mycket varmt om hjärtat - särskilt en hel del fina människor (och några av dem fick jag glädjen att träffa, kortare eller längre stunder. Oj, vad jag saknar att få träffa dem regelbundet!).
Först var jag på gudstjänst i Malå kyrka, min kyrka, men till min stora sorg var det verkligen inte många där. De flesta av "tanterna" har avlidit och det har inte fyllts på i samma grad. Men kyrkan skulle fyllas desto mer, till sista plats, vid gospelkonserten, men vi återkommer dit. Sen startade övningarna: resten av söndagen, måndag kväll och tisdag från halva eftermiddagen. Sanningen är att jag var rätt så orolig, eftersom jag inte sjungit seriöst på så många år. Rösten känns som en gubbkörd Amazon. Men faktum är att det gick otroligt mycket bättre än väntat. Jag skyller på den suveräna (oslagbara?) sångpedagogen/körledaren Madeleine Kovacs. Hon har förmågan att få oss (i alla fall mig) att sjunga på rätt sätt, som gör att rösten inte tar stryk. Madeleine har en lång historia med Malå Gospel. Ja, hon var faktiskt med redan första sommaren och jag tror man kan säga att kärleken är ömsesidig. Jag tror att körer behöver såna här inspiratörer. Men körerna behöver också trogna körledare som glöder år ut och år in. En sån är verkligen Carina Åberg i Malå. Och som hon själv säger: "Jag fortsätter så länge jag kan köra bil och bära handväskan själv".
För att nu hoppa lite i handlingen, så blev själva jubileumskonserten på tisdagskvällen en riktig höjdare. Jag har inte känt någon större gospelglädje sen jag flyttade från Malå, trots några terminer i Ray of Gospel och Support Choir, men nu kom den tillbaka med full kraft. Det var precis vad jag behövde denna sommar. Det var länge sen jag känt mig så berörd och glad av att sjunga. Tårarna strömmade under "Total Praise", speciellt när vi sjöng "You are the source of my strength. You are the strength of my life. I lift my hands in total praise to You", för så är det ju: Vem vore jag utan Gud, speciellt under de senaste årens ups and downs?
Det var som den innerliga bönen i solot jag fick äran att sjunga i klassikern "Take Me Back":
"I feel that I'm so far from You Lord, but still I hear You calling me.
Those simple things that I once knew, their memories keep drawing me.
I must confess, Lord, I've been blessed, but yet my soul's not satisfied.
Renew my faith, restore my joy and dry my weeping eyes."Och visst hörde Gud min bön!
Glad och lycklig vände jag hemåt, med en lika glad son, som dök upp till konserten. Jag hoppas att den här Gudsupplevelsen/gospelglädjen får vara kvar i hjärtat och att det kanske hjälper mig tillbaka till sången och musiken, som ju varit en så stor del i mitt liv tidigare.
Först var jag på gudstjänst i Malå kyrka, min kyrka, men till min stora sorg var det verkligen inte många där. De flesta av "tanterna" har avlidit och det har inte fyllts på i samma grad. Men kyrkan skulle fyllas desto mer, till sista plats, vid gospelkonserten, men vi återkommer dit. Sen startade övningarna: resten av söndagen, måndag kväll och tisdag från halva eftermiddagen. Sanningen är att jag var rätt så orolig, eftersom jag inte sjungit seriöst på så många år. Rösten känns som en gubbkörd Amazon. Men faktum är att det gick otroligt mycket bättre än väntat. Jag skyller på den suveräna (oslagbara?) sångpedagogen/körledaren Madeleine Kovacs. Hon har förmågan att få oss (i alla fall mig) att sjunga på rätt sätt, som gör att rösten inte tar stryk. Madeleine har en lång historia med Malå Gospel. Ja, hon var faktiskt med redan första sommaren och jag tror man kan säga att kärleken är ömsesidig. Jag tror att körer behöver såna här inspiratörer. Men körerna behöver också trogna körledare som glöder år ut och år in. En sån är verkligen Carina Åberg i Malå. Och som hon själv säger: "Jag fortsätter så länge jag kan köra bil och bära handväskan själv".
För att nu hoppa lite i handlingen, så blev själva jubileumskonserten på tisdagskvällen en riktig höjdare. Jag har inte känt någon större gospelglädje sen jag flyttade från Malå, trots några terminer i Ray of Gospel och Support Choir, men nu kom den tillbaka med full kraft. Det var precis vad jag behövde denna sommar. Det var länge sen jag känt mig så berörd och glad av att sjunga. Tårarna strömmade under "Total Praise", speciellt när vi sjöng "You are the source of my strength. You are the strength of my life. I lift my hands in total praise to You", för så är det ju: Vem vore jag utan Gud, speciellt under de senaste årens ups and downs?
Det var som den innerliga bönen i solot jag fick äran att sjunga i klassikern "Take Me Back":
"I feel that I'm so far from You Lord, but still I hear You calling me.
Those simple things that I once knew, their memories keep drawing me.
I must confess, Lord, I've been blessed, but yet my soul's not satisfied.
Renew my faith, restore my joy and dry my weeping eyes."Och visst hörde Gud min bön!
Glad och lycklig vände jag hemåt, med en lika glad son, som dök upp till konserten. Jag hoppas att den här Gudsupplevelsen/gospelglädjen får vara kvar i hjärtat och att det kanske hjälper mig tillbaka till sången och musiken, som ju varit en så stor del i mitt liv tidigare.
Inlägg
4 kommentarer:
Så härligt att läsa om! Välkommen till Hortlax Gospel om sångglädjen håller i sig! Kram/ Frida
Bra att det blev en sån upplevelse för dej. Själv är jag inte där än. Vet inte om nånsin, faktiskt.
Fantastiskt härligt! Jag blir så glad för din skull! Hoppas att du kan få fortsätta och känna glädje i gospeln framöver. Det är så starka texter och det härliga är att fast texterna har några år på nacken så är de lika aktuella i dag och säkerligen framöver! Kraaaaam
Ingela: Jag saknade dig verkligen! Tyvärr vet jag ju att det kan ta tid. Men Gud finns där hos dig. Han bär dig, även om du inte känner det så. Tids nog bryter ljuset igenom. Huruvida det sker i en gospelkör eller inte spelar mindre roll. Många kramar till dig!
Skicka en kommentar